Etisk stress bakom personalbrist

Ledare Artikeln publicerades
Många vårdanställda vittnar om en känsla av otillräcklighet.
Foto:

landets region- och landstingspolitiker måste upphöra med att framställa vårdens kroniska problem kan lösas med enkla paketlösningar. Ta problemet med personalens etiska utmattning på allvar.

Med sommar följer numer nästan obligatoriskt rapportering om platsbrist inom vården. Enligt färska siffror har det i Sverige försvunnit 10 000 vårdplatser de senaste åren. Detta har delvis förklaring i att vården blivit bättre och antalet sjukdygn i samband med operationer har blivit färre. Fler åkommor och tillstånd kan behandlas i hemmet.

Men under samma period har befolkningen ökat med 13 procent och stora ålderskullar är på väg in i den mer vårdkrävande fasen i livet. Sverige har idag minst antal vårdplatser per capita i EU. Ett jämförbart välfärdsland som Tyskland har tre gånger så många. Nedskärningen i antal vårdplatser är en politik som aldrig någon presenterat för de svenska väljarna. Tvärt om brukar fler vårdplatser och olika typer av platsgaranti vara vanliga löften från både vänster och höger i valtider. Men sedan har minskningen fortgått oavsett vem som vunnit valen. Den hittills största minskningen var mellan åren 2015 och 2016, under den nuvarande regeringen.

Vad är då skälet till att landstingen tvingas stänga avdelningar? Självklart finns det flera, men en anledning som allt oftare pekas ut är brist på utbildad personal, framförallt då på sjuksköterskor. Visserligen råder det egentligen inte brist på utbildade sjuksköterskor i Sverige. Men inte tillräckligt många väljer att jobba kvar inom vården.

Lön kan aldrig helt avvisas när ett visst yrke ser en flykt. Förmåner spelar också in. Att sjuksköterskor har förmodats att själva ta lån för att vidareutbilda sig har varit dåligt för tillgången på specialistsjuksköterskor. Men sedan finns kanske ytterligare en orsak som det varit svårare att sätta fingret på. När filosofen Jonna Bornemark sommarpratade den 3 augusti i SR Sommar introducerade hon för många begreppet etisk stress.

Etisk stress är konflikten och lidandet som uppstår i en människa när han eller hon hindras från att handla utifrån sin moral. Fenomenet har uppmärksammats i forskning om vårdyrken. Moralen är då en del av en yrkesidentitet. Om man följer vårddebatten hittar man många exempel på såväl sjuksköterskor som läkare och undersköterskor som uttrycker etisk stress. Man har dåligt samvete för att man inte hinner tala med de äldre, att man inte hinner hjälpa kvinnor med vård efter förlossningar och att opererade patienter tvingas hem för tidigt. Vårdpersonalen känner inte bara medlidande med den som inte får tillräcklig behandling utan känner också en skuld för att inte ha resurser eller mandat att fylla sin yrkesroll.

Att människor lämnar professioner till följd av etisk stress är inte begränsat till sjukvården. Men där man ska minska mänskligt lidande ställs naturligtvis alla etiska frågor snabbare på sin spets.

I stället för tala om vården som om det fanns enkla paketlösningar i bör politikerna ställa sig frågan hur professionerna kan förmås att må bra igen. Vilka reformer skulle kunna minska den etiska stressen på människorna som arbetar inom vården?