Enkla jobb, inte Norgevitsar

Ledare

Den stora samhällsutmaningen kring invandringen handlar varken om SD:s valresultat eller statistiken – utan om integrationen.

Artikeln publicerades 28 september 2014.

I förra veckan skrev den norska författaren Elin Ørjasæter en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt, där hon under rubriken ”Sverige vet inte vad invandringen kostar” drog en lans för att Norge skulle finansiera ett forskningsråd så att svenska forskare kunde få relevant hjälp med statistiken över invandrares sysselsättning.

”Svenska forskare är inte bara obekymrade, de är bombastiskt obekymrade trots ett bristande underlag”, skrev Ørjasæter, och avslutade med att ”långt framskriden ideologisk blockering gör dem ur stånd att hjälpa sig själva”.

Redan där går det lättatt avfärda debattartikeln som bara ännu en utslag av ett lillebrorskomplex som för ögonblicket finner det underhållande att driva med svensk invandrings- och asylpolitik. Ungefär på samma nivå som radiokanalen Danmarks Röst, ett annat exempel på nordisk invandringspopulism förklädd till svenskvänlighet och sanningslidelse.

Allt det som Ørjasæter efterfrågar finns att tillgå, och är det någon fråga som är tröskad fram och tillbaka i Sverige så är det den om invandringens kostnader och intäkter:

*Svenska kunskaper om invandringens kostnader och intäkter bygger på en detaljerad ESO-rapport från 2009 som metodiskt inriktar sig på en summering av skatteintäkter och utbetalningar på individnivå.

*Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökningar, AKU, analyserar arbetsmarknaden för utlandsfödda i detalj och mäter sysselsättning, arbetslöshet, arbetslöshetstider, arbetstid, frånvaro, heltidsarbete och undersysselsättning.

Därför vet vi också att exempelvis invandrareoch flyktingar som är födda i Afrika och som enbart har förgymnasial utbildning har lägst sysselsättning av alla grupper, 25,7 procent. Medan de som kommer från Sydamerika och har eftergymnasial utbildning har högst sysselsättning av alla i hela befolkningen, 82,8 procent. Dessutom vet vi att sydamerikaner som grupp har högre sysselsättningsgrad – 71,1 procent – än infödda svenskar, 67,5 procent.

Varken svensk forskning eller invandringsdebatt behöver nordisk metodhjälp. Däremot vore det bra om ett rikt land som Norge tog ett större ansvar för de flyktingar som just i detta ögonblick är i behov av skydd.

Men säg det onda som inte har något gott med sig.Ørjasæters missriktade artikel lyckas inte dölja att den långt viktigare frågan i sammanhanget snarare handlar om integration.

Det är ett uppenbart faktum att något har gått mycket snett när flyktingar och invandrare från Afrika har en sysselsättningsgrad som understiger 50 procent. Var finns de enkla jobben?

Almegas arbetsmarknadsekonomLi Jansson och näringspolitiska chefen Ulf Lindberg skrev en debattartikel om detta som även den publicerades på Svd:s Brännpunkt. De båda ser orsaken till Afrikaflyktingarnas utanförskap som politisk: ”Dels har de utvandrat från länder vars politiska system brakat samman, vilket medför att de kommer med kortare utbildning och arbetslivserfarenhet. Dels möter de en bristande svensk integrationspolitik, som har särskilt svårt att hantera personer med kort utbildning”.

Almegaföreträdarna efterlyser därför en ”ny, evidensbaserad integrationspolitik”. Att Arbetsförmedlingen har fått huvudansvaret har lett till ett magert resultat, då endast 36 procent av de nyanlända har fått jobb eller gått vidare till studier. En konkurrensutsatt och resultatstyrd arbetsförmedling på statlig och kommunal nivå skulle lyckas bättre, och dessutom spara cirka tolv miljarder åt statskassan.

Därtill vill de se en bättre och arbetsmarknadsanpassad vuxenutbildning.

I sak borde detta inte vara svårtatt svälja för ansvarskännande politiker. Men det kanske blir jobbigare när lönebildning och rödgrön reformiver som integrationshinder görs till ett problem av de båda ekonomerna:

”Att låta lägstalönerna rusa iväg så att arbetsföra personer med kort utbildning inte kan få arbete är inte socialt ansvarstagande. En kostnadschock i tjänstesektorn med höjda arbetsgivaravgifter och höjd restaurangmoms samt avskaffat Rut-avdrag skulle dessutom slå direkt mot dem som inte har något annat försörjningsalternativ”.

Redan i valrörelsen var allt detta känt.Men nu står vi här med valresultatet i hand och kan bara iaktta hur en rödgrön regeringsbildning vars politik, av vallöftena att döma, tvärtom och mot bättre vetande kommer att försvåra integrationen och fördjupa utanförskapet.

Det är ett långt större problem för Sverige än att ett främlingsfientligt parti råkat få 13 procent av rösterna.