En prickning från KU räcker mer än nog
Det är svidande kritik som framförs. I handläggningen av ärendet konstateras det bland annat att “dialogen mellan departementet och generaldirektören inte har levt upp till de krav som kan ställas i detta avseende” och att “Statsrådet bär ansvaret för de brister som i ovan nämnda hänseenden har framkommit i granskningen.”
Därtill konstaterar utskottet att någon dokumentation kring förflyttningen av förre generaldirektören Ann-Marie Begler inte gått att uppbringa, men att det står klart att förflyttningen skett mot Beglers vilja.
Trots att turerna formulerats av KU på torr myndighetssvenska är det tydligt att Begler-affären är ett exempel på vanskötsel av det som är regeringen yttersta uppgift: Att styra riket och statsförvaltningen.
Mot den bakgrunden blir det beklagansvärt att Strandhälls ministeröde blivit föremål för politiskt spel. Detta gäller förfarandet att väcka misstroendevotum mot Strandhäll innan KU:s granskning var slutförd. Men också och framför allt regeringens skamlösa anklagelser om att misstroendet skulle vara ett sätt att legitimera det näthat som drabbat Strandhäll.
Även Centerpartiets agerande är svårbegripligt i sammanhanget. Först konstateras det att deras förtroende för Strandhäll är skadat och att hon verkar ha misskött sig, men ändå valde C i slutändan att lägga ner sina röster i omröstningen om misstroendet, varför Strandhäll i slutändan kunde sitta kvar.
Det som hade kunnat vara en diskussion om regeringens politiserade misskötsel av statsförvaltningen har istället blivit en fråga om det politiska spelet i sviterna av regeringsbildningen. Det är bekymmersamt, givet att den regering som efter de många talmansrundorna fick förnyat förtroende i vintras visar sig ha agerat på ett ytterst problematiskt sätt. I det läget borde deras borgerliga stödpartier utnyttja sina positioner för att kräva sanktioner mot de statsråd som misskött sig – inte rädda deras ministerskinn i framhastade misstroendeomröstningar.
I slutändan är det dock inte särskilt svårt. Sverige regering är ingen mellanstadieklass där varningar för oacceptabelt beteende kan upprepas flera gånger om innan åtgärder vidtas. Att ett statsråd prickas av det utskott som granskar om regeringen uppfyller reglerna för sitt arbete är mer än nog för att ministern i fråga ska ta sitt förnuft till fånga – och lämna in sin avskedsansökan.
