En flyktingkris (V)i inte talar om

Ledare Artikeln publicerades
Här samtalar de tre venezuelanska parlamentsledamöterna från oppositionen, Carlos Eduardo Berrizbeita, Carlos Mendez och Ricardo de la Blanca, via tolk med Cecilie Tenfjord-Toftby, moderat riksdagsledamot från Borås, och Jessica Polfjärd, Moderaternas gruppledare. I Venezuela råder nu hyperinflation med akut brist på mat och mediciner.
Foto:Lars Näslund
Här samtalar de tre venezuelanska parlamentsledamöterna från oppositionen, Carlos Eduardo Berrizbeita, Carlos Mendez och Ricardo de la Blanca, via tolk med Cecilie Tenfjord-Toftby, moderat riksdagsledamot från Borås, och Jessica Polfjärd, Moderaternas gruppledare. I Venezuela råder nu hyperinflation med akut brist på mat och mediciner.

STOCKHOLM. Det finns flyktingkriser dit svenska tv-sändningar och engagerande torgmöten sällan når. Den svenska vänstern har fortfarande svårt att tala tydligt för Venezuelas plågade folk.

På torsdag får landet sex nya sedlar med valörer från 500 till 20 000 bolivar.

Hyperinflationen – 500 procent i år, prognosen talar om 1 500 procent nästa år – i den tidigare sydamerikanska mönsterstaten vid Karibiska havets stränder väcker bilder från Tyskland före kriget: Den nuvarande största sedeln, 100 bolivar, ger i dag runt två öre för den som lyckas växla och räcker knappt till en godisbit på gatorna i huvudstaden Caracas.

Toalettpapper eller blöjor går knappt att få tag på i landet med en av världens största oljetillgångar.

Desperata människor flyr undantagstillståndet i enkla båtar till karibiska önationer som Curacao och Aruba eller in i Brasilien. Enligt New York Times har över 150 000 av ren desperation lämnat hemlandet senaste året. I Aruba har myndigheterna ställt i ordning en fotbollsarena för att hålla kontroll på upp till 500 hungrande insmugglade migranter.

Männen som sitter runt ett bord i ett rum i riksdagshuset i Stockholm kan också sägas ha flytt. Flytt för att få vårt, omvärldens, Sveriges, öra.

De tre är parlamentariker från oppositionen i landet, Mesa de Unidad: Carlos Eduardo Berrizbeita, Carlos Mendez och Ricardo de la Blanca, inbjudna av Jarl Hjalmarson-stiftelsen.

”Vi trodde inte att vi skulle kunna resa ut från landet, att vi skulle stoppas. Frågan är om vi nu är välkomna tillbaka”, säger Berrizbeita när vi samtalar om läget.

Där hemma har ingen av parlamentarikerna fått sin lön utbetalad på flera månader. På söndagarna är elen avstängd. Hungern är utbredd. De berättar om statistik som visar att barns vikt minskat med 21 procent på sex månader.

Vi skulle kunna göra långa listor med exempel över hur humanitära krisen som president Nicolas Maduros socialistregim måste bära huvudansvaret för, den kris som företrädaren och den europeiska vänsterns moderne hjälte, den i cancer 2013 avlidne Hugo Chavez, drev fram genom en kombination av korruption, planekonomi och slöseri med landets enorma oljeinkomster innan världsmarknadspriset på det svarta guldet rasade, och med den regimens smörjmedel för att hålla de 31 miljoner invånarna med mat och mediciner.

”Vi är övertygade om att en social kollaps och anarki kommer inom kort. Det finns knappt mat att komma över. Sjukhusen fungerar inte. Varken FN eller Röda Korset släpps in”, berättar parlamentarikern.

Runt bordet satt även två svenska politiker som engagerat sig i Venezuelas kris: Cecilie Tenfjord-Toftby, Moderaternas riksdagsledamot från Borås, och hennes partikollega och ordförande i riksdagsgruppen, Jessica Polfjärd.

För Tenfjord-Toftby var det även ett kärt återseende efter den resa till Caracas som hon och några andra parlamentariker gjorde i april i år.

”Vi fick knappt gå utanför hotellet då utan vakter, av säkerhetsskäl. Vi såg affärer som gapade tomma och långa köer av desperata utanför”, berättar Boråspolitikern och säger att hon funderar på att söka stipendiemedel för en ny resa till landet nästa år.

Venezuela är ett djupt katolskt land och självaste påven i Rom har känt sig nödgad att utse en medlare från Vatikanen.

Här hemma har vänstern alltjämt svårt att hantera det socialistiska haveriet på andra sidan Atlanten. Ännu 2013 hävdade Hans Linde, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, att det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna kom från oppositionen.

Vänsterpartiets ledning i Helsingborg skrev i Sydsvenskan i somras: ”Krisen i Venezuela är en kris för kapitalismen och visar att kapitalismen inte kan regleras genom demokratiska beslut”.

Efter att Jonas Sjöstedt i maj tydligt om än senkommet markerade mot regimens ”dödliga våld mot oppositionella protester” fick han raskt smäll på fingrarna i ”oberoende socialistiska” tidningen Flamman.

Vill den svenska vänstern det plågade folket och de svältande barnen väl kan de göra bättre. Även om vi förstår att det gör ont när ens världsbild brister.