lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Ledare 2010-05-19 | Uppdaterad 2010-05-19
Att införa investeringsstöd och subventioner är ett vanligt sätt för regeringar att visa handlingskraft.
Ett hus ur ett miljonprogramsområde i Brandbergen utanför Stockholm. Förr eller senare krävs omfattande och klimatsmarta renoveringar av miljonprogrammet. Statliga energiinvesteringar kan dock lätt snedvrida konkurrensen.
Motiven är alltid goda, såsom mindre koldioxidutsläpp, fler jobb och inte minst ökad tillväxt. Men att utforma stöd som inte kostar mer än de smakar är lättare sagt än gjort.
Miljöpolitiken har det senaste decenniet varit nedlusat av subventioner vars mål varit att trygga energiförsörjningen, minska beroendet av olja och på sikt fasa ut kärnkraften.
I det senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt (3/2010) väljer fil. dr. Thomas Broberg, docent Eva Samakovlis och ekonom Johanna Forslund att titta närmare på ett av dessa, Stödet till energiinvesteringar i offentliga lokaler (Offrot) vars mål var att få ned energianvändningen i bostäder och minska utsläppet av växthusgaser.
Forskarna dömer ut Offrot på flera plan. Det var inte kostnadseffektivt, det saknades generella beräkningsmodeller och stödet var väldigt dyrt att administrera. Slutnotan landade på två miljarder kronor under åren 2005–2009.
Offrot var bara ett i raden av stöd som införts eller administrerats under regeringarna Persson och regeringen Reinfeldt. Tolv miljarder kronor har investerats i fem sorters investeringsstöd sedan 1998 och samtliga får hård kritik av forskarna.
Med tanke på Miljöpartiets tal om grön tillväxt är det exempelvis värt att ta fasta på slutsatsen att investeringsstödens långsiktiga påverkan på sysselsättningen är liten.
Regeringen Reinfeldt tog bort Klimatinvesteringsprogrammet (Klimp) med ena handen och införde Hållbara städer med den andra. Den rödgröna oppositionen kommer att återinföra Klimp vid ett regeringsskifte. Tron på investeringsstöd verkar vara stark på båda sidor blockgränsen.
Frågan är i vilken mån regeringen tar till sig forskningsrönen eller om det anses viktigare att göra något, även om det blir dyrt och ineffektivt. Kanske väljer man bara att lyssna när slutsatserna passar in i den egna självbilden? Exempelvis pekar ignorerandet av det egna Globaliseringsrådet i den riktningen.
De penningslukande åtgärderna drabbar i sista hand medborgarna. Skattemedel, som kunde ha använts till vård, skola, omsorg eller bättre vägar, närmast slösas bort.
Miljarder kronor betalas ut varje år i tillväxtåtgärder på lokal, regional och statlig nivå utan ordentlig uppföljning och utvärdering av hur många arbetstillfällen som skapas.
Miljöpolitiken är inte det värsta området, men det som varit mest trendriktigt de senaste åren. Politikerna borde bli bättre på att lyssna till forskarna.
Vet du något vi borde skriva om? Kontakta mig direkt!
Annsofie Andersson
annsofie.andersson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
