Efter Merkel står partiets själ på spel

Ledare Artikeln publicerades
Angela Merkel har varit CDU:s ordförande i 18 år. Nu håller den epoken på att ta slut.
Foto: Markus Schreiber
Angela Merkel har varit CDU:s ordförande i 18 år. Nu håller den epoken på att ta slut.

Efter ännu ett svidande valnederlag låter CDU:s partiledare Angela Merkel meddela att hon inte ställer upp till omval. En väntad men allt annat än välkommen reträtt i en tid då bruna rörelser tar större plats även i Tyskland.

Resultatet i delstatsvalet i Hessen innebar en tioprocentig nedgång. Ett stort tapp men alls ingen katastrof. CDU slutade på 28 procent. Katastrofvals-rubrikerna lät inte vänta på sig. När CSU, systerpartiet i Bayern, häromsistens tappade långt mer än så, slutade det ändå med att det kristdemokratiska partiet landade på dryga 37 procent. Katastrof eller ej – få andra partier i den demokratiska världen av i dag kan ståta med sådant väljarstöd.

Europas stabila mitt har sedan länge utgjorts av Tyskland. Angela Merkel har med förvånande stor ömhet kallats ”Europas moder” av en omvärld som insett vikten av att ha en god relation med henne; demokratisk makt utesluter som bekant inte personligt inflytande.

I rollen som förbundskansler har hon varit enastående framgångsrik.

Föga förvånande vill hon därför fortsätta mandatperioden ut. Det är en god ambition som hennes parti förhoppningsvis går med på.

Att epoken Merkel är på väg att ta slut kan inte överraska någon. Den 8 december håller CDU sin partikongress där valet av Merkel under de senaste 18 åren varit en formsak. Blir det en välregisserad föreställning eller en katt- och råttalek om platser och positioner?

Merkel kan mycket väl bli kvar. Rent tekniskt är det inga problem att ha en annan partiordförande medan hon har kvar kanslerämbetet. Motsvarande ordning finns i samarbetspartiet Socialdemokraterna, men också i brittiska Tories och Labour. Men frågan är om partiet vågar vänta till nästa val med att göra upp räkningen med Merkel-epoken, eller om man föredrar att ta den processen bit för bit.

Oavsett vilket måste partiet förhålla sig till väljarkårens förändrade preferenser och prioriteringar. Tyska väljare rör sig i samma riktning som väljare i övriga i Europa; det pågår en radikalisering av väljarkåren, som går i flera riktningar samtidigt. En glädjande trend är dock att det framförallt är de gröna som växer mest av alla partier i Tyskland. Att rörelser som Alternative für Deutschland, AfD, vars nationalistiska och främlingsfientliga populism äter sig allt djupare in i konservativa partier, gjort relativt måttliga framgångar är ändå ack så oroväckande.

Receptet för att motverka denna politiska kariestillväxt anges ofta vara att ”sätta stopp för invandringen”, ett lockande argument, men med kort bäst-före-datum. Det mer grundläggande problemet handlar snarare om att allt fler uppfattar att de demokratiska partierna inte tillvaratar deras intressen i en värld de känner sig allt mer främmande i. Och i det läget blir ”de främmande” en synlig konkretisering av varför de känner sig vilsna.

Det finns inga enkla lösningar ut ur den labyrinten. CDU står inför samma utmaning som andra kristdemokratiska och konservativa partier runt om i Europa, att se till att man i jakten på de missnöjda väljarna inte väljer den enkla lösningen – att göda de missnöjdas missnöje. Ty gör man det, förlorar man sin själ. I det läget har dessa anrika och statsbärande partier inte längre något existensberättigande.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.