Dyrt när politikerna vill ha större hjälp
Störst är ökningen i Stockholmsregionen. I Stockholms läns landsting har de politiska tjänstemännen ökat med 59 procent sen 2008 och är i dag 78 stycken. I Stockholms stad finns hela 107 politiska tjänstemän – på bara 101 valda politiker.
Att större kommuner och landsting behöver fler tjänstemän tordes inte vara märkligt. Även i städer som Malmö och Göteborg finns många sådana. Men i proportion sticker ändå Stockholm kraftigt ut. Hade Stockholm istället legat på samma nivå som Malmö och Göteborg hade antalet politiska tjänstemän varit hälften av vad det är i dag.
I rapporten talas det om ett Stockholmskomplex, eftersom även kranskommunerna i Stockholms län har osedvanligt många politiska tjänstemän. Det tycks närmast handla om en effekt där lokala politiker “triggas” att anställa fler politiska tjänstemän, eftersom de i deras närmiljö har många sådana tjänster. Dominoeffekten leder delvis till en koncentration av politiska tjänster i huvudstaden, men också i förlängningen till en saftig nota för skattebetalarna – som riskerar att spilla över även på resten av landet.
Vanligtvis beskrivs en utveckling där antalet arbetstillfällen ökar som ett framsteg. I detta fall är det inte lika glasklart. Frågan man borde ställa sig är vad som egentligen har motiverat politiker att få deras egna antal tjänstemän att öka så explosionsartat?
För även om mandat skiftat politiskt färg, har antalet politiker de facto inte ökat. Den förklaring som återstår är då att det rör sig om en utveckling där ett större antal politiska tjänstemän rättfärdigas, även om arbetsbördan i sig inte blir större. Att denna utveckling främst sker i storstäderna, och i synnerhet i Stockholm riskerar att skapa ytterligare en klyfta mellan mindre, men likväl tungt belastade kommuner, och de större med ett överflöd av politiska tjänstemän.
Ytterligare en aspekt ska tilläggas, som också kan agera ett varningens finger. Ökningen handlar om politiska tjänstemän och inte tjänstemän i största allmänhet. Detta innebär att antalet jobb i direkt anslutning till de politiska partierna ökar. Redan i dag vittnas det om att partierna bli mindre av folkrörelser, och mer av språngbrädor för människors egna karriärer. Denna sanning riskerar att förstärkas ytterligare när antalet politiska tjänstemän växer. Detta kan leda till en känsla hos väljarna att partipolitiskt engagemang premieras på ett överdrivet sätt – och motivationen att få ett välbetalt jobb som politiskt tjänsteman kan komma att utgöra en allt större bevekelsegrund för människor som blir medlemmar i politiska partier.
Utgångspunkten för rapporten handlar dock om en annan skadlig aspekt – kostnadsaspekten. De politiska tjänstemän ska avlönas – och detta handlar varken om växelpengar, eller en kostnad som går på någon annans nota än skattebetalarnas.
Den utvidgning som skett av antalet politiska tjänstemän, i synnerhet i vår huvudstad, tycks allt mer svårförklarad. Människor skriker efter mer personal i vården, och fler poliser. En offentlig utgift som troligtvis inte står på någon väljares önskelista är däremot fler politiska tjänstemän.
