Drömmen om ett hem
i 13 av 25 större städer runt om i Sverige så nekas en genomsnittlig ung vuxen bolån, trots fast anställning. Detta visar en rapport från Skandia Bank. Det är har tidigare funnits indicier på att bankerna blivit allt mer kinkiga när det kommer till att bevilja bolån, till stor del som en konsekvens av de nya amorteringskraven och inkomstskärningarna kopplade till dem. Rapporten visar svart på vitt det många befarat – och det är en krass verklighet för unga som vill köpa en egen bostad.
Bostadsfrågan är intimt sammankopplad med bankerna och penningpolitiken. I dag finns det knappt på kartan att kunna köpa en bostad utan att ta ett bolån. Nu visar kartan därtill att i 13 av Sveriges 25 största städer går det inte heller att få bolån som ung vuxen, även om du både sparat flitigt och har fast jobb.
I detta fall handlar det inte om den alarmerande bostadsbristen. Att det blir allt svårare att få bolån är en direkt konsekvens av de skärpta amorteringskraven, visserligen införda med gott uppsåt – men som sammantaget verkar leda till en riktigt dålig affär för både människor och marknad.
Det uppenbara inlåsningseffekterna är tydliga. Färre kommer in på bostadsmarknaden, färre kommer ut från föräldrahemmen. De äldre som vill flytta till något mindre, eller för den delen unga par som vill bilda familj och flytta till större ryker nu på stränga amorteringskrav och krav på kontantinsats på de nya bolånen – om de får ett överhuvudtaget.
Att en ung person som sparat hela sitt vuxna liv, lyckats tillförskaffa sig en fast anställning och nu vill köpa en egen bostad nekas att göra det i stora delar av Sverige är allvarligt. Vad sänder de för signal till människor? Inte är det att ansträning och sparande lönar sig i alla fall.
Traditionen att vilja reglera både bostads- och kreditmarknaden går långt tillbaka och är ofta kantade av goda intentioner. Amorteringskravet är typexemplet på detta. Att vilja att människor kontinuerligt ska betala av sina lån är höjden av rimlighet. Men på de nivåer de är i dag, i synnerhet med det senast införda kravet där ytterligare en procent ska amorteras årligen om årsinkomsten uppgår till mer än 4,5 gånger lånebeloppet, riskerar att driva ut människor från bostadsmarknaden snarare än att driva ner människors skuldsättning.
Att äga sin egen bostad är både en levande besparing och ett varaktigt hem. När unga människor nu berövas denna möjlighet är det för att regeringen och finansinsituationerna ska kunna ägna sig åt penningpolitiskt poserande. Det är viktigt att fler amorterar på sina lån. Men om de inte får några bolån finns ändå inte den möjligheten.
Istället för att rikta regleringarna mot bankerna och få dem att skärpa sina kravprofiler på låntagare så låter man nu slentrianmässigt lagstiftning ovanifrån att förstöra såväl bankernas individuella bedömning som unga människors möjlighet att köpa en bostad. Och äldre människors möjlighet att flytta.
Regleringar gör sig bättre när de begränsar storbankers kapitalflöden än vanliga människors vardag. Den sistnämnda typen av regleringar har nämligen en tendens att bli vanskligare än de var tänkta när de letar sig från myndigheter och departement till hemmets trygga vrå – om man nu har möjligheten att köpa ett.
