Dra in de statliga bidragen

Ledare Artikeln publicerades
Al-Ahzarskolans rektor Hussein Ibrahim och biträdande rektor Roger Lindquist på presskonferensen tidigare i veckan.
Foto:

Religiösa friskolor ska bedömas utifrån samma regelverk som andra skolor. Fungerar de inte ska de förlora sina statliga bidrag.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah-Kunhke formulerade sig så här när hon den 30 juni förra året meddelade att regeringen tillsatt en utredning om statens stöd till trossamfunden: ”Det är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde.” Hon uttalade sig även om vilka medel som skulle stå till statens förfogande för att garantera det önskvärda, nämligen att ”ett trossamfund som inte respekterar samhällets grundläggande värderingar, så som alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och det demokratiska styrelseskicket, inte ska finanseras med allmänna medel.”

Dessvärre hamnade mediauppmärksamheten på den utsedde utredaren, statsvetarprofessorn och ordföranden för socialdemkrater för tro och solidaritet Ulf Bjereld, som oaktat den expertis han besitter likafullt betraktades som ett problem på grund av sin partitillhörighet. Därmed gick också ett tillfälle förlorat till att då ta den debatt som nu rasar om hur ska religiösa friskolor som hamnar i konflikt med ”samhällets grundläggande värderingar” ska hanteras. Det är ett verklig och konkret problem vars allvar återkommande har dokumenterats. Som när det gäller Römosseskolan som vill starta verksamhet i Borås, och som BT tidigare har berättat om, och nu senast friskolan Al-Azhar i Stockholm som ertappats med att separera pojkar och flickor, den här gången vid bussresor. Listan kan göras längre.

Ett rimligt svar på den konkreta frågan är att sådana skolor inte ska hanteras annorlunda än vad demokratiministern menar ska gälla för religiösa samfund.

Klarar skolorna inte detta ska de förlora sina statliga bidrag.

Ett sådant beslut ska fattas på ett rättssäkert sätt. Det måste finnas ett relevant regelverk som gör det möjligt att inspektera och bedöma såväl enskilda avvikelser som helheten. Men det är inte den konfessionella identiteten i sig som ska prövas, utan hur skolorna lever upp till de åtaganden som följer med förtroendet att få driva skolverksamhet på entreprenad.

Alldeles oavsett om det är en kristen eller muslimsk skola måste utgångspunkten vara att staten i detta avseende ska hålla sig neutral. Varför? Därför att myndigheter ska vara mycket noga med att själva inte hamna i konflikt med ”samhällets grundläggande värderingar”. Till dessa hör att det offentliga inte ska göra skillnad på människors livsuppfattningar och övertygelser. Sverige är ett mångreligiöst samhälle.

Men denna neutralitet till trots går det inte att förhålla sig passiv när religiöst förtryck förgiftar samhällsklimatet. Den hederskultur som återfanns i det svenska samhället för drygt 100 år sedan, där kvinnors och flickors liv begränsades av män med hänvisning till Gud, lag och kultur, har sina efterföljare i dagens svenska utanförskapsområden. En socialdemokrat som Nalin Pekul och en liberal som Gulan Avci har återkommande vittnat om hur muslimska kvinnor hålls tillbaka av män med värderingar som i allt väsentligt går på tvärs med övriga samhällets. De är inte ensamma om att varna för ett växande religiöst förtryck i förorten.

Samhället kan inte diktera vad människor ska tro och tänka. Däremot ska samhället inte under några som helst omständigheter acceptera skolor som inte klarar av att hålla den rågången tydlig.