Dilemmat: Hitta rätt väg

Alliansens största parti har fått en bra mix i toppen, med Anna Kinberg Batra som Fredrik Reinfeldts efterträdare på partiledarposten och förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som hennes Anders Borg. Nu måste nykomlingarna ta sig an utmaningen att våga gå längre än vad företrädarna har gjort när det gäller att minska utanförskapet och stärka arbetslinjen.

Det är inte direkt två superkändisar som träder fram i strålkastarljuset, utan snarare två politiska långvägare som länge fått verka i skuggan av Nya Moderaternas folkkära ”Glimmer Twins”. Och han såg lite kort i rocken ut intill högresta Anna Kinberg Batra och långa arbetsmarknadspolitiska talespersonen Elisabeth Svantesson.

Men även korta killar kan.

Det gäller bara att ha ”hjärtat på rätt ställe och kunna räkna”, som Ulf Kristersson valde att beskriva utmaningen.

Kristersson har varit borgarråd i Stockholm och kommunalråd i Strängnäs. Han utsågs till socialförsäkringsminister efter valet 2010. Det var i den egenskapen han allt annat än stillatigande kunde konstatera att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet slöt upp bakom Sverigedemokraterna när det gällde hur sjukskrivnas arbetsförmåga skulle prövas.

Den arge socialförsäkringsministern vägrade följa riksdagens beslut och synade samarbetspartiernas kort. ”Om oppositionen vill så har den full frihet att själva lagstifta om det”.

Kristersson stod på sig och lutade sig mot Försäkringskassans utredning som visade att det gamla systemet utan prövning och utan slut på sjukskrivningarna var sämre.

Här skiljer sig Ulf Kristersson från sin firade företrädare Anders Borg. Den nya ekonomisk-politiske talespersonen har erfarenhet av skyttegravskriget i riksdagen. Han har vänner där – och fiender – och kan vet hur han ska ta sig fram. Detta är en styrka som inte ska underskattas och inte heller värderas lägre än ett långt finanspolitiskt kändisskap världen över.

Som bekant är befinner sig ju Moderaterna och Alliansen sig i opposition, även om extravalet i mars kan ändra på det. Just nu ligger Alliansen före de rödgröna i opinionsmätningarna och i förtroendemätningarna sjunker statsminister Stefan Löfven (S) som en gråsten.

Oavsett opinionsläget måste ansvaret delas för det som nu blir förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantessons huvudsyssla – att fortsätta jobba med jobben.

Nyligen motionerade hon och ett antal moderater i riksdagen om skärpta regler för anhöriginvandring. Det innebär att hon har satt partiets och sitt eget anseende i pant för att lyckas med en synnerligen omdömeskrävande uppgift – att se till att Moderaternas arbetslinje måste anpassas så att även flyktingar som får uppehållstillstånd snabbare och lättare än idag kan ta sig in på arbetsmarknaden.

I veckan publicerade SCB en ny rapport om flyktingars inträde på arbetsmarknaden. Den visar att endast två av tre har arbete efter tio år i landet i jämförelse med personer som är födde i Sverige.

Den grupp som undersökts kom till Sverige 1997–1999 och de flesta i studien kommer från länder utanför Norden och EU. De flesta som kommer ägnar sig först åt studier men med tiden ökar arbetsdeltagande. Efter tio år förvärvsarbetar cirka 60 procent, mot över 85 procent bland inrikes födda. Inom vissa kategorier av flyktingar kan det röra sig om att så liten andel som 20 procent arbetar efter tio år.

Resten försörjs via olika arbetsmarknadsersättningar, socialbidrag eller har inkomster från sjuk- och aktivitetsnedsättningar.

Moderaterna måste förhålla sig till det som SCB:s rapport pekar på även om det finns krafter inom partiet som hellre ser invandringen än integrationen som ett problem.

I valet i höstas lämnade ett stort antal moderata väljare partiet för Sverigedemokraterna. Samtidigt har Moderaterna under Fredrik Reinfeldt lockat nya väljare på grund av sällningstagandet att inte ge Sverigedemokraterna möjlighet att påverka invandrings- och flyktingpolitiken.

Hur Moderaterna under Anna Kinberg Batra och hennes närmaste än agerar i den frågan sig kommer det att finnas medlemmar och väljare som blir besvikna.

Men för ett statsbärande parti måste egennyttan komma i andra hand.

Att i alla lägen hävda arbetslinjen förutsätter förändringsvilja. Det finns strukturella hinder i form av främlingsrädsla hos arbetsgivare och brister hos det offentliga när det gäller att exempelvis snabbt nog värdera utländska utbildningar. Samtidigt hämmas integrationen i många avseenden av ett förödande svenskt bidragstänkande som låser in nyanlända i ett långvarigt beroende av stöd.

Att anhöriginvandring är viktigt, inte minst för barnen skull, det är väl känt. Att splittra familjer bara för att minska volymerna av människor som kommer till Sverige är inhumant.

Det kan aldrig vara rätt väg.

Men det är också inhumant att inte ta integrationsfrågan på större allvar än att så många människor är hänvisade till bidragsliv för sin försörjning. En allvarligt menad integration måste göra det lättare att få ett jobb och svårare att inte arbeta.

Reglerna om försörjningskrav för anhöriginvandring har urholkats till den milda grad att de idag saknar relevans som drivkrafter för att få fler att snabbare ta de arbeten som finns.

Hur ska samhället ta sig an utmaningen att den enskilde som får skydd i Sverige ska möts av tydliga förväntningar på att snabbt komma i arbete och att samtidigt göra det möjligt för fler att arbeta?

Det är dags för den nya M-ledningen att börja jobba med dessa frågor. Nu!

Ledarredaktionen

.