Diktatur ger inte bättre klimat

Ledare Artikeln publicerades
Barn med ”rädda världen”-budskap gör sig hörda under klimatmötet i Bonn.
Foto: Martin Meissner
Barn med ”rädda världen”-budskap gör sig hörda under klimatmötet i Bonn.

Bakom uppfattningen om att demokratin inte kan hantera klimathotet döljer sig en både anings- som historielös uppfattning om diktaturen som en effektivare samhällsmodell.

När SOM-institutet vid Göteborgs universitet i våras presenterade den senaste ”topplistan” över svenska folkets samhällsoro, rankade de tillfrågande förändringar i jordens klimat och ökad antibiotikaresistens högst. Båda utgör hot som har långtgående existentiella dimensioner för mänskligheten som helhet.

Men den stora oron till trots, och med hänsyn till det överhängande hotets magnitud, är det ändå glädjande att kunna notera att världen faktiskt reagerar och – agerar.

Just nu pågår FN:s klimatkonferens i Bonn. Den samlas under allt mörkare moln, inte minst beroende på att det som hittills avtalats för att minska människans påverkan med stor sannolikhet inte räcker. Istället för inskränka sig till att begränsa temperaturökningen i atmosfären till två grader år 2100 måste ansträngningarna snarare inriktas mot att förhålla sig till en prognostiserad höjning om fyra grader generellt och, i värsta fall, åtta grader. Syftet med klimatkonferensen i Bonn är att försöka ta fram en ”regelbok” för hur Parisavtalet ska tillämpas. Det finns goda förhoppningar om att ha en sådan klar till nästa klimatmöte, i Polen 2018.

Under natten mellan onsdag och torsdag kom nästa klimatnyhet, denna gång om hur unionens system för utsläppsrätter ska fås att fungera bättre. EU-länderna och EU-parlamentet kom dessutom överens om ett generellt stopp för att låta den så kallade moderniserings- och innovationsfonden bidra med medel till nya kolkraftanläggningar. Kompromissen gjorde det dock möjligt för EU:s fattigaste medlemsländer Bulgarien och Rumänien att modernisera den kolkraft som producerar fjärrvärme i. Dessutom tredubblas priset på utsläppsrätter och ett stort antal utsläppsrätter dras in.

Kanske hade man kunnat komma längre, men nu kom man i alla fall en bit på vägen. Samtalet, debatten, överläggningarna och jämkandet är centralt på fler plan än ett. Den demokratiska processen för att komma överens kan vid en första anblick uppfattas som både senfärdig och överdriven i en tid då det brådskar att komma framåt med såväl vardagsanpassning som svåra och många gånger långtgående politiska beslut. Men de alternativ som världen har många och dåliga erfarenhet av, förskräcker mer än de inspirerar till förändring.

Svenska Dagbladets Jenny Stiernstedt intervjuade nyligen Jørgen Randers, professor vid Handelshögskolan i Oslo, som hävdar att klimathotet gör att vi ” inte kan invänta att demokratin får ha sin gång”. Därför vill han se ” ett elitstyre med flertalets bästa för ögonen” som inför ”planekonomi”. Randers förebild är Kinas kommunistparti. Hans omdöme om den jättelika diktaturstaten delas av förre kristdemokratiske EU-parlamentarikern och klimataktören Anders Wijkman. I samma artikel säger han att ” Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar”.

Inga samhällssystem är eviga. I dagarna minns vi 100-årsdagen av Lenins och bolsjevikpartiets statskupp i Ryssland 1917. Där ersattes den lilla, flackande lågan av demokratisk utveckling av ”proletariatets diktatur” som i sin tur utöver all annan ondska dessutom orsakade en miljömässig katastrof i det egna landet såväl som i alla länder där den sovjetiska imperialismen dikterade villkoren.

Skulle den svenska samhällsoron för klimathotets allvar verkligen bli mindre om vårt styrelseskick ersattes med exempelvis ett som Lenins och bolsjevikernas, eller som Kinas?

Den ”klimatdiktatur” som både Randers och Wijkman efterfrågar, skulle kanske kunna innebära ett effektivare genomförande av de klimatåtgärder som är nödvändiga. Dessvärre till ett pris vi redan vet hur högt det kan bli.

Historien visar med eftertryck dessutom detta, att oavsett vilka etiketter de än bär har diktaturer en enastående förmåga att bita sig kvar med alla till buds stående medel.