Detta är inte de yttersta tiderna

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Mattias ”segra eller dö” Karlsson på Sverigedemokraternas valvaka.
Foto: Anders Wiklund/TT
Mattias ”segra eller dö” Karlsson på Sverigedemokraternas valvaka.

Lyssnar man på den politiska debatten i dag låter det som det mesta står på spel. Intrycket är att vi lever i ett avgörande politiskt tidevarv. Men kanske är detta mer ett uttryck för att politiker vill vara huvudpersoner i en avgörande kamp, snarare än för reella hot. Detta är del två i Amanda Brobergs serie om politik och nostalgi.

Inför riksdagsvalet i höstas var tongångarna högtravande, i dubbel bemärkelse. Retoriken var dramatisk, och innehållsmässigt sades det att en rad fundamentala saker i samhället hotas. I flera avseenden hade skrämselretoriken fullständigt tagit överhand över verkligheten. Det sades att äganderätten var hotad, ty i Vänsterpartiets politiska program vill de avskaffa den. Likaså kunde aborträtten vara ett minne blott, eftersom Sverigedemokraterna vill sänka abortgränsen. Ofta med tillägget att mörka krafter härjade i Europa. Allt kunde hända, eller som politikerna fick det att låta; Allt som vi tar för givet kan snart vara ett minne blott.

På valdagen tog Dagens Nyheters ledarsida i från tårna med rubriken “I dag ska du rösta på den svenska demokratin”. Förstasidan var en intervju med förintelseöverlevaren Heidi Fried med rubriken ”’Det är allvar nu, Det kan gå fort’ – Hédi Fried jämför utvecklingen i Sverige i dag med den i Tyskland på 1930-talet.”

Att varna för mörka krafter hade DN konsekvent gjort under valrörelsen. Gott så. De är knappast ensamma om en sådan retorik. Men några dagar efter valet tog ändå Sverigedemokraternas gruppledare och chefsideolog Mattias Karlsson priset. Han beskrev situationen i svensk politik som en “existentiell kamp”. Valet stod då i själva verket mellan de sedermera ofta citerade alternativen “seger eller död”.

Det EU-val som nyss lagts till handlingarna har upprepade gånger beskrivits som en folkomröstning om högerpopulismen. Det brittiska EU-utträdet och valet av president Donald Trump i USA får ständigt stå som symboler för denna galna, men framför allt yttersta politiska tid många hävdar att vi lever i.

Jag har svårt att ta allt detta på allvar. Oavsett om de kommer från högern, vänstern eller populister så är retoriken om att ödestimmen snart infinner sig tröttsam. Jag undrar ofta om de själva tror den. Om Karlsson i SD verkligen tror att det är seger eller död som det handlar om, huruvida Annie Lööf verkligen tycker att dessa val är så avgörande värderingsval och om DN:s ledarsida verkligen tror att det var demokratin som låg i potten när svenska folket gick till valurnorna i höstas.

Jag tror inte att politiker och opinionsbildare är ute efter att skrämma väljare. Däremot tror jag att de vill måla upp en tydlig konflikt, och att det det finns en självupptagen önskan om att spela en huvudroll i en avgörande sådan.

I en tid där aktivisten blivit broiler och den tekniska utvecklingen går allt snabbare än den politiska tror jag många längtar efter en politik som spelar roll. Jag tror varken 2018 eller 2019 är som 1968 eller 1989. Men jag tror många politiker och opinionsbildare önskade det, medvetet eller undermedvetet. Så att deras tal, val och texter skulle skrivas in i historieböckerna, istället för att glömmas bort i arkiv med dagstidningsreferat och riksdagsprotokoll.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.