Det var omöjligt att inte misslyckas

Ledarkrönika ,

Vad dolde sig bakom Theresa Mays tårar när hon meddelade sin avgång?

Vid fyratiden på midsommaraftonens morgon 2016 svepte de första solstrålarna in över Themsen och jag kunde från mitt rum på 15:e våningen i ett av de opersonliga med nybyggda hotell som trängs längs södra älvstranden se hur parlamentsbyggnadens sandstensfasad närmast glänste som guld.

Sedan satte jag på tv:n.

Jag vet inte vad Theresa May gjorde så dags, men om hon var vaken inbillar jag mig att hon inte var särskilt glad. Storbritannien hade just röstat för att lämna EU och May var trygg i sin uppfattning om att öriket tvärtom borde stanna. Det kan således knappast ha varit en bra morgon.

Bara några timmar tidigare hade läget varit ett annat. Då ledde Remain-sidan medan Brexitörerna såg allt mer missbelåtna ut. Prognoserna sa inget annat.

Så jag skrev, skickade en första text till BT och bestämde mig sedan för att gå ut och höra vad ”mannen och kvinnan på gatan” hade att säga. Normalt inte alldeles enkelt med tanke på att morgontidiga i London ofta är överdrivet fokuserade på att ta sig fram fort och helst utan att behöva säga så mycket. Ibland är det hart när omöjligt att få annat än en besvärad blick tillbaka.

Men inte då. Inte denna morgon.

Mitt på Lambeth Bridge stod grupper av människor som uppenbarligen inte kände varandra och pratade om vad som enklast kan sammanfattas i ord som ”det perfekta misslyckandet”. Ansvaret lades omedelbart på premiärminister David Cameron och på de genomförljugna kampanjer som bland annat Nigel Farage och Boris Johnson gått i täten för. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande.

När jag härom veckan såg Theresa May meddela sin avgång i direktsändning från Downing Street nr. 10 var det just detta ”det perfekta misslyckandet” som ännu en gång blev synligt. Det gick inte att hålla skenet uppe och när hon skulle vända sig om kom tårarna. I det ögonblicket var det lätt att känna sympati för henne. Hon hade fått ett uppdrag av av sin företrädare och av sitt parti som båda hade gjort allt det kunnat för att göra så svårt som möjligt.

Det mesta av det som hänt fram tills dess är vid det här laget väl känt. Brexitsidan spelade på alla strängar, från påhittade ekvationer om hur mycket de brittiska skattebetalarna skulle slippa betala, vad dessa pengar skulle användas till istället och en inte obetydlig portion chauvinism som spelade falskt på såväl det nationella oberoendets strängar som på invandringsrädslans irrationella känslor. Verkligheten var en annan, som att det i stad efter stad, på sjukhus efter sjukhus, fabrik efter fabrik har varit arbetare från i stort sett alla EU:s medlemsländer som bidragit till och burit upp den brittiska välfärden.

Redan på midsommaraftonens morgon kunde polisen därför ta upp anmälningar om hatbrott från rumänska undersköterskor på sjukhuset i Walthamstow till svenska ungdomar som bodde i studentkorridor på ett boende i Tottenham.

Det var i ett sådant klimat och med ett sådant parti i ryggen som Theresa May tillträdde partiledarposten och regeringschefskapet samma sommar. Hennes ack så famösa ”Brexit betyder Brexit” var lika tvetydigt som hennes mandat för att bilda regering var svagt; andra valde ut hennes ministrar. May ledde landet men hölls som gisslan av en liten grupp intrigerande män som själva ingick i hennes regering. Minst en av dem ingår i den skara som nu känner sig kallade att ta över. Främst i det ledet står Boris Johnson, mannen som gjort det till en sport att i och utanför regeringen göra Theresa Mays regeringstid så oerhört mycket svårare.

I ett avseende är dock May själv skyldig till sitt eftermäle. Att 2017 utlysa val i ett läge där oppositionen var allmänt och genuint misstrodd av väljarna, bara för att sedan göra vad som kan beskrivas som den sämsta valrörelse en premiärminister gjort de senaste århundradet, gjorde inte saken bättre. Därefter var det mest en tidsfråga innan hon skulle tvingas bort.

Att hon själv skulle avgå utan att till varje pris ha försökt göra det som hon ålagts att göra, att förhandla med EU om hur utträdet ska genomföras, låg inte i hennes håg. Prästdottern May, som på frågan om hon någonsin busat eller gjort något olagligt svarade att hon förmodligen trampat ner mogen skörd när hon i barndomen sprungit på åkarna invid kyrkan, är plikttrogen bortom alla rimliga gränser.

Det är inte svårt att förstå att ”det perfekta misslyckandet” för henne innebär något mer, djupare och mycket personligt.

Tårarna säger det mesta.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.