Det var enklare förr …

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Charlotte Broberg, krönikörens mor, gör sitt för att riva ner den mur som delade Europa.
Foto: Jacob Broberg
Charlotte Broberg, krönikörens mor, gör sitt för att riva ner den mur som delade Europa.

Detta är första delen i en serie om politisk nostalgi, som med hjälp av de omvälvande årtalen 1989 och 1968 ska närma sig frågan om dagens politiska tid, som ofta beskrivs som ett helt nytt politiskt landskap.

Jag växte upp med historier om en svunnen politisk tid när skiljelinjerna var glasklara. Om en mur som byggdes genom Berlin och revs, om TV-apparater som krossades i protest mot monopolet, vänstervridna barnprogram och öststatsdissidenter som huserade i lokalerna på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.

Eller för att göra det hela mer begripligt, mina föräldrar träffades på åttiotalet i Moderata Ungdomsförbundet. Det var deras anekdoter som formade mig politiskt. Och när jag hör dem berättas så avundas jag en politisk tid där saker spelade roll, och som faktiskt inte är särskilt långt borta.

Egentligen är det inte främst avundsjuka jag känner, utan nostalgi – fast för en tid jag aldrig fick uppleva. Uttrycket nostalgi myntades för att beskriva en sjukdom, som under 1600-talet började drabba soldater. Det rörde sig om en patologisk hemlängtan, som fick sitt namn från grekiskans nostos, som betyder att återvända, och algos, som betyder smärta.

Kanske är mitt frekventa lyssnade på Ebba Grön och Nationalteatern någon slags personlig terapi för denna politiska nostalgi. Jag fick aldrig engagera mig i någon avgörande politisk tid. Som utgångspunkt för denna serie har jag därför satt upp två årtal, som för mig förefaller ha varit sådana – 1989 och 1968.

“1989 var mitt 1968, och jag vill uppleva det igen” skev Mattias Svensson i en krönika i Dagens Nyheter (1/7) för några månader sen. I år är det tre decennier sedan ödesåret 1989 och i samband med detta har ovan nämnda tankesmedja Timbro givit ut en essäsamling om det beryktade årtalet. I en av dessa, författad av Andreas Ericson, skriver han om författaren Frans G. Bengtsson betungande ton i ett av sina verk om Karl XII: “Han själv tillhörde de efterkommande, de som kom för sent, de som aldrig skulle få uppleva den stora tiden”.

Om 1968, detta då ansedda annus horribilis av ungdomens förvildning och sedernas förfall, sjunger Sandi Thom “Jag önskar jag var en punkrockare, med blommor i mitt hår. Året var 1968 och revolutionen var i luften”.

I alla tider har människor varit på spaning efter den tid som flytt, den som redan blivit föremål för historieböckerna innan de själva ens sattes till världen. Min personliga nostalgi är i högsta grad en sådan angelägenhet. Ändå påminner tongångarna i den allmänna debatten i dag om de som vädrades under avgörande politiska epoker. Gång på gång får man höra att viktiga saker hotas, och att varje valrörelse kommer mynna ut i ett värderingsval. Men som Sanna Rayman förtjänstfullt påpekade i en krönika i Expressen (7/9-18) inför höstens riksdagsval så är “Varje val faktiskt inte ett ödesval”.

I dag är konfliktlinjerna mellan höger och vänster den om huruvida LAS ska avskaffas, något som en S-regering ser ut att göra. Förutom populismens mörka moln blir världen generellt bättre, och utvecklingen allt mindre beroende av politiska beslut.

Många av de saker som Svensson skriver i sin krönika om 1989 års frigörande glansdagar är samma historier som mina föräldrar berättat för mig. Om hur de samlade in gamla TV–apparater som de krossade på torgmöten i protest mot TV–monopolet, som under deras uppväxt sände vänstervridna barnprogram som Vilse i pannkakan. Om hur 100 000 människor tågade mot löntagarfonderna på Stockholms gator på initiativ av SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv. Och 1989 behövde inte Ebba Grön sjunga “Jag vet precis hur jag flyger över en mur” som i sången Die Mauer längre. Berlinmuren, detta förkroppsligande av järnridån, öppnades upp och hackades ner. Graffiti på ena sidan, ett utarmat östblock på andra sidan.

I Sverige var reaktionerna till en början försiktiga, rentav skeptiska. Positioner till försvar för murens existens intogs av såväl medier som politiker, något som porträtterades 2004 i texten “Festen vi missade” i Dagens Nyheter.

Festen jag missade. Lite så känner jag när jag betraktar de lågupplösta fotografierna på mina föräldrar som drog till Berlin precis efter murens fall. De dricker öl och bor på ett litet pensionat som heter Becker. Och de hackar. Klonkande ljud förintar den mur som delade Europa. Det är svårt att tänka sig en tydligare manifestation för frihet.

De politiska spänningarnas tid tycktes var över, och i essän The end of history förkunnade Francis Fukuyama ideologiernas död. I dag vet vi att det inte var så; utmaningar har fortsatt födas i form av ekonomiska kriser, civilisationskrockar och konflikter. Men nog upplevs politiken spela mindre roll idag, och glider ur händerna på oss till förmån för globalisering, klimathot och digitalisering.

Samtidigt vet jag, att även om de tydliga skiljelinjerna gjorde det enklare att vara politiskt aktiv tidigare, så var det inte bättre förr. 1968 var droger, våldsamma upplopp och året då både Martin Luther King och Robert Kennedy kallblodigt sköts ihjäl.

Likaså var 1989 inte bara Berlinmurens fall. Det var också året då Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie. Slobodan Milosevic, sedermera åtalad för krigsbrott i Haag i sviterna av det uppslitande kriget på Balkan, blev president i Serbien.

“Jag var född för sent, och till en värld som inte brydde sig” sjunger Sandi Thom vidare. Men nog är det en bättre värld. Och ändå finns det en ständigt inneboende önskan om att förändra den.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.