Johanna Grönbäck: Vem behöver argumentera när man kan hårdhetssignalera?
Det är inget fenomen som det talas om i varma ordalag. Tvärtom hör det ofta ihop med en föraktfullhet, en snörpning på munnen och en fnysning.
Den som anklagar sin motdebattör för godhetssignalering anklagar henne för att inte tänka på konsekvenserna av den politik hon förespråkar, för att vara någon som ytligt mest vill framstå som god. Vi känner främst igen det från den tröstlösa migrationsdebatten, där bråken är otaliga men argumenten få.
Trots att begreppet i stort är kapat av en ganska skränig, hånfull och antiintellektuell höger, är det inte utan poänger. Det har förmodligen att göra med att begreppet ursprungligen kommer från akademin, då känt som dygdsignalering och i huvudsak fokuserat på fromhet bland religiösa.
Begreppet sätter nu fingret på att den svenska debatten är rik på ställningstaganden, men fattig på välgrundade överväganden. Vissa typer av åsikter kommer lätt undan vidare granskning och klassas närmast som märkvärdigt överlägsna. Men borta är tiden då det var något slags godhet som kunde signaleras för att framstå som korrekt.
I dag ser vi snarare en hårdhetssignalering dominera. Politiska idéer och reformförslag som retoriskt hör ihop med ordning och reda, trygghet och hårda tag behöver sällan motiveras särskilt djupgående. Debatten accepterar och närmast uppmuntrar ytliga åsiktsdeklarationer om hårdhet, inte minst i migrations- och integrationsfrågor. Och som tidigare får vi en situation där vi grälar outtröttligt men utan att faktiskt gå igenom argumenten och konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna.
Nästan alla partier vill ha mer kameraövervakning. Moderaterna vill förbjuda moralpoliser. Socialdemokraterna vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden. Det talas mest hela tiden om förbud, krav och hårdare tag.
Liksom med godhetssignalering finns det flera tillfällen då åsikterna och åtgärderna är välgrundade, intressanta och relevanta. Men ibland är det bara ytligt – och får ändå framstå som korrekt.
Frågan om kameraövervakning är fascinerande. Den lilla, ständigt närvarande kameran i hörnet målas upp som ett verktyg lika brottsförebyggande, brottsuppklarande och trygghetsskapande som en polis. När fick senast övervakningsivraren svara på frågor om kamerornas effekter? Om att kameror i många fall inte minskar brottslighet i allmänhet, utan bara flyttar den? Om att omfattande övervakning möjliggör noggrann kartläggning av också personer som det inte finns skäl att övervaka?
Och sedan moralpolisförbudet. Är det ens genomförbart? Vad är det som svensk polis ska göra, rent konkret? Är det rättssäkert? Vad är det för uppgifter som den redan överbelamrade polisen ska prioritera bort för att hinna leta moralpoliser?
Det kan inte räcka att enbart identifiera ett problem och sedan presentera en ytlig ”lösning” – men slippa mothugg för att retoriken är populär. Svensk debatt måste kräva mer än simpel hårdhetssignalering. Kräver vi inte mer får vi en trist debatt, i bästa fall. I värsta fall får vi även politiska reformer som är kostsamma, rättsosäkra och på andra sätt direkt skadliga.
