Mikael Hermansson: Det är inte tiggarna som oroar S och M
Det finns säkert många problem i skånska Vellinge, en av landets absolut rikaste kommuner, som politikerna borde ge sig på. Men frågan är om förekomsten av tiggare någonsin kan sägas ha varit särskilt akut. Ändå var det just i den kommunen som landets andra lokala tiggeriförbud klubbades av fullmäktigepolitikerna. Under måndagen kom dock det väntade beskedet att länsstyrelsen upphäver beslutet.
”Jag konstaterar att deras beslut strider mot en grundläggande förutsättning i ordningslagen och därför har jag beslutat att upphäva det”, säger länsdirektören Ola Melin till TT.
När Sydsvenskan undersökte vilket underlag som den moderatmärkta kommunledningen hade för sitt förslag, visade det sig att ”tiggarplågan” förmodligen bara bestod av en alternativt två personer: "Det finns ju bara en tiggare i byn Vellinge – och det är jag", sa Alina Dobrică till tidningens reporter. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det i Vellinge kommun även ingår tätorter som Höllviken och Skanör, där det i den sistnämnda bevisligen har funnit en tiggare som TT intervjuade i augusti, nämligen 19-åriga Iasmina Lacatus Olimpia från Rumänien. Men sedan är det glest bland de utsträckta händerna.
Förutsättningsbristen för ett tiggeriförbud i Vellinge är fundamental. Det eventuella obehag som den moderatledda kommunledningen kan ha känt inför mötet med Iasmina och Alina kan knappast betraktas som en ordningsfråga.
Att kommunstyrelsens ordförande Carina Wutzler (M) i sina kommentarer efter länsstyrelsens beslut visar att hon byggt sitt ställningstagande på så kallad anekdotisk bevisföring är naturligtvis utmanande för dem som anser att politiker ska ha på fötterna när de fattar beslut. Men Wutzler är inte knusslig och anser att det räcker med att hon som politiker ”hör … synpunkter från invånare när man möter människor i alla möjliga sammanhang”.
Det är bra med politiker som lyssnar. Ibland vore det bättre med politiker som tänker efter innan de agerar.
Men bara för Moderaterna i Vellinge är ute på djupt vatten är det inte samma sak som att tiggeriet inte skulle kunna utgöra en ordningsstörning på andra ställen i landet. Och att rusa iväg och påstå att drivkraften snarare än populism skulle vara antiziganism eller förakt för svaghet, det är att göra det alldeles för lätt för sig.
Det är fullt rimligt att debattera huruvida tiggeri ska vara förbjudet i Sverige. Om så skulle bli fallet ska ett sådant beslut fattas av riksdagen, inte av landets kommuner. Men det går inte att helt bortse ifrån att kravet på tiggeriförbud också handlar om krass politisk positionering inför nästa års val. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna jagar de väljare som flytt och som nu, av olika skäl, befinner sig hos Sverigedemokraterna.
Moderaternas partistämma antog härom helgen ett förslag om att införa ett nationellt förbud mot tiggeri. Visar det sig att det steget ger önskad opinionseffekt kommer Socialdemokraterna garanterat att följa efter med ett eget förslag. Redan den annonskampanj om gränskontroller som partiet lanserat, och som fått omfattande intern kritik för att ta över SD:s retorik och värderingar, visar att även S är berett att gå mycket långt.
Betraktat så blir ett tiggeriförbud mest ett redskap, inte nödvändigtvis ett önskvärt mål i sig.
