Det är inte skolsystemet, dummer
Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund den nya rapporten Vad säger statistiken om skolan i din kommun? Den nya rankningen graderar skolkommuner efter parametrar som lärarlön, resursanvändning, resultat och andel behöriga lärare. Slutsatsen är tydlig: Likvärdigheten i svensk skola får underkänt, med råge.
LR föreslår därför ett förstatligande av skolan, som skulle minska klyftorna i utbidlningskvalité mellan Sveriges 290 kommuner. men frågan är om inte elevunderlaget, liksom vilka lärare man rekryterar, spelar större roll än man tror.
Skolan är det tydligaste exemplet på när social ingenjörskonst och pedagogik sägs kunna lösa allt. Utbildningspolitiken betraktas ofta som ett rörligt instrument, där elever är formbara och kan bli vad som helst, bara de får rätt “verktyg” och tillräckligt med kunskap. Så fort resultaten är undermåliga i skolan så skylls det på brist på resurser, dåliga betygssystem eller en destruktiv organisering av skolan. Det som konstant missas är eleverna. Och att dessa inte är blött cement som system och läroplaner kan stöpa bäst de vill.
Inställningen till de sjunkande resultaten i svensk skola präglas av en mentalitet som påminner om den engelska devisen “Don’t hate the player, hate the game”. Det är aldrig elevernas fel, eller för den delen lärarnas. Men det är alltid systemets fel.
Den progressiva pedagogiken som gjorde sitt intåg i svensk skola under 1970-talet bär en stor skuld i detta. Synen på att lärande skulle vara roligt, att stökiga och slappa elever var “omotiverade” och att läraren skulle vara mentor snarare än auktoritet skapade en skola som hela tiden skyller problem på skolsystemet. I dag visar färsk forskning att detta synsätt är felaktigt.
I boken Glädje Paradoxen – historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse av Gabriel Heller Sahlgren, doktorand vid London School of Economics och Nima Sanandaji, teknologie doktor, beskrivs till exempel en målkonflikt mellan inlärning och glädje.
Denna glädjeparadox är det ofta tyst om. Istället har dåliga skolresultat ofta bortförklaras med att eleverna inte är tillräckligt motiverade. Denna syn, där lärande ska vara roligt och bildning motiverande, visar urholkningen av själva utbildningsidén i svensk skola. Grundprincipen måste ju vara att utbildning och skolgång är något att vara tacksam för, en vinstlott i livet. inte något man behöver “motiveras” till eller tycka är roligt. Det är helt enkelt en en möjlighet och en skyldighet som svenska samhället tillhandahåller.
Sannolikt går många av de dåliga skolresultaten i dag att förklara med omotiverade elever, elever som kommer från studieovana hem och en allmänt respektlös inställning till skolan. Att unga med en viss socioekonomisk bakgrund presterar sämre är bevisat. Likaså att pojkar ofta har sämre betyg än flickor, medan män har bättre resultat på högskoleprovet.
Politiker är kanske de ivrigaste påhejare av att systemförändringar är vägen till att revolutionera resultaten och likvärdigheten i skolan. Men det börjar inte alltid i klassrummet Mycket börjar hemma, oaktat om det är i hemmet eller i på hemorten. Förutsättningarna är olika, och det är kanske okej. Problemet är att de mest likvärdiga svensk skola har i dag är inställningen till den. Och den är allt annat en konstruktiv.
