Mikael Hermansson: Det är inte bara talmannen som skriker ”ORDER!” just nu

Men här och var dröjer sig vintern kvar; i parlamentet i Westminster är det kallt, frostigt och djupfryst.

De senaste veckornas Brexit-omröstningar i underhuset har erbjudit inblickar i det brittiska parlamentariska systemets sätt att fungera – som knappast är till dess fördel. Och då är det inte de arkaiska ordningarna för hur dessa omröstningar går till som fascinerar alternativt förvirrar mest, där det istället för knappar eller papperslappar i en urna gäller att gå igenom en ja- eller en nej-dörr i den lobby som ligger omedelbart utanför kammaren. Eller att själva nivån på beteendet och röstnivån är så diametralt annorlunda än den många gånger gravliknande stämning som tycks råda i den svenska riksdagen, eller för den delen de många och inte sällan direkt grovt förolämpande tillmälen som slungas fram och tillbaka. Sådant som blågula folkföreträdare mest ägnar sig åt på Twitter och i andra nätbaserade avloppsdiken.

För varje utvrålat ”order!” från den nu så välbekante talmannen John Bercow, har underhållningsvärdet i direktsändningarna från parlamentet visserligen ökat, men dessvärre har också tilltron minskat i motsvarande omfattning till att det ur denna oregerliga skara av parlamentariker ska gå att få fram just – ordning.

Utanför parlamentet är dock ordningen förvånansvärt god. Den permanenta närvaron av såväl Brexitförespråkare som EU-vänner har dock lett till att polisen sett det nödvändigt att hålla dem på olika platser. Föga förvånande är de som vill se ett utträde färre till antalet, vilket de själva förklarar med ”vi har ju egentligen redan vunnit”. De kan lugnt luta sig mot att den folkomröstning som genomfördes i juni 2016 gav dem ett visst övertag i argumentationen. Det röda plakatet med budskapet om att ”rensa ut Augias stall” med hänvisning till ett av Hercules tolv storverk är både litterärt och träffsäkert.

De som är flest och hörs mest är EU-vännerna som på andra sidan gatan står med ryggen mot TV-bolagens montrar och mot Westminster Abbey. De är mer välorganiserade och har ett politiskt kapital som för var dag tycks stärkas av parlamentets agerande och opinionens skiftning. Deras blå flaggor med det gula stjärnbaneret ser nystrukna ut varje morgon. De där ena sidan består av den brittiska unionsflaggan och den andra av EU-flaggan, vajar beskedligt i vårvinden.

Till vardags utgörs den trogna av ett 50-tal som turas om, vilket är försvinnande lite i jämförelse med förra söndagens manifestation. Då det var runt en miljon som tågade under EU-fanorna. Det är i jämförelsen mellan hur parlamentet och ”gatans parlament” agerar som de senare den här gången avgår med den moraliska segern. Faktum är att det är en ganska så beklämmande syn, dessa ständiga manifestationer av de folkvaldas aktiva ovilja att sammanjämka folkomröstningsresultatet, det framförhandlade utträdesavtalet – trots alla dess inneboende svagheter – med en handlingslinje som leder till det som också stått på dagordningen: Att upprätta en så nära relation till EU som möjligt efter ett utträde.

Så sent som under tisdagskvällen ledde de åtta så kallat ”indikativa” omröstningarna om hur Storbritannien ska lämna och förhålla sig till EU ännu en gång till raka motsatsen. Parlamentet fortsatte att säga nej till allt.

Det som skulle hända när underhuset tog ifrån premiärminister Theresa May initiativrätten, var annars att det äntligen skulle bli tydligt vad som var parlamentets vilja. Men så blev alltså inte fallet.

Inte på långa vägar, faktiskt. Och ännu en gång lider tiden.

Först var det tänkt att öriket skulle lämna EU som igår, den 29 mars. Nu är nästa datum satt till 15 april och då väntar avgrunden – om parlamentet inte lyckas komma överens om att stå bakom Theresa Mays utträdesavtal med tillhörande politisk deklaration om framtiden. Då blir det istället den 22 maj – om det trots allt visar sig att de 650 ledamöterna kan bli beslutsfäiga nog för att enas om ett alternativt förslag.

Labours förslag om en ”Inre marknad 2.0” avvisades med 307 röster mot och 237 för, vilket innebar att inte ens alla Labourledamöter röstade för partiets linje.

Förslaget om en tillfällig, gemensam tullunion tills dess att det finns ett bättre avtal fram möttes av en gäspning. Att dra tillbaka utträdesförfarandet enligt artikel 50 om det lutar åt ett utträde utan avtal – mest en snarkning.

Tills det var dags för den återkommande omröstningen om att lämna EU utan avtal. 160 för och 400 emot. Följt av en omröstning om att betala för en tvåårig övergångsperiod som skulle göra det möjligt att handla med brittiska varor inom EU enligt nuvarande ordning – 139 för, 422 emot. Och då var det ändå inte kvällens tydligaste besked från kammaren. Det bestod snarare i en entydigt negativt bild, en manifestation av att man inte vet, inte vill eller ens försöker göra något av det parlamentariska undantagstillstånd man själva har beslutat om. Enklare uttryckt: Folket företrädare skämmer ut sig. Både EU-förespråkare och utträdesivrare på gatan utanför har det gemensamt att de samfällt skakar sina huvuden åt den närmast tragikomiska hanteringen.

Under rätt omständigheter går det att åstadkomma om än bara små skiftningar i de mest låsta av alla positioner.

När Theresa May under onsdagen lovade att avgå så fort avtalet antagits, för att låta någon annan leda partiet och landet genom de förhandlingar om den framtida relationen med EU – om det ens är möjligt att upprätta en sådan – var det som om två olika dimensioner krockade med varandra. Plötsligt fanns det en tidsfaktor till i sammanhanget som gjorde att själva ledarfrågan hamnade i centrum. Kanske var detta det mest taktiska drag som den illa ansedda premiärminister kunde göra eftersom det tvingade ett antal aktörer att klargöra sina egna positioner. En av dessa var förre utrikesministern Boris Johnson som plötsligt visade sig något mera villig att kompromissa.

På torsdagen kom sedan beskedet att även många av de Tory-medlemmar inom European Research Group, som tidigare satt sig till hårt motvärn, gradvis hade mjuknat i sin attityd till det framförhandlade avtalet. Jacob Rees-Mogg, denna personifiering och förkroppsligande av själva begreppet anakronism, lät då meddela att han hellre än ett avtalslöst utträde kunde tänka sig att gå May till mötes. Tidigare hade han villkorat en eventuell svängning med att det förutsatte att nordirländska DUP skulle acceptera avtalet. Under förmiddagen spred sig ett uppenbart välgrundat rykte om att DUP, som hittills sagt nej på alla upptänkliga sätt, skulle vara villigt att kanske, kanske kompromissa något om regeringen ”köpte” de tio röster som partiet sitter på.

Och varför inte! Ursprungligen så betalade May en miljard för att få räkna in partiet i sitt regeringsunderlag. Hur mycket går det att krama ur henne den här gången?

Senast i går, fredag, var parlamentet tvunget att lämna besked till EU om det är 15 april eller 22 maj som gäller som utträdesdatum. Den extrainsatta debatt som hölls under dagen var ännu ett vittnesmål om att det som efterfrågas inte kan nås med mindre än att alla kompromissar. Så blev bevisligen inte heller fallet den här gången. Ännu en gång röstades utträdesavtalet ned, om än med färre röster än tidigare.

Det brittiska näringslivets företrädare har återkommande pekat på att oviljan att komma överens utgör en manifestation av det mest oansvariga och verklighetsfrånvända – att inte vilja ta ansvar.

Den brittiska handelskammarens generalsekreterare Adam Marshall uppmanade regeringen och underhuset så sent som i torsdags att ”sluta jaga regnbågar”.

I veckan talade jag som hastigast med Labourpolitiken Stella Creazy, parlamentsledamot för Walthamstow, som för sin del bara kunde konstatera att näringslivet ”för en gångs skull talar för folket och med folkets röst” om samverkan, mindre egennytta, mer kompromissvilja, större beredvillighet att lyssna, sans och måtta.

Det råder helt enkelt inga större tvivel om att det finns en bred samsyn i det brittiska samhället om att det om talmannen John Bercow kräver – Order! ORDER! – måste till.

När kommer våren till parlamentet?