Den relevanta sanningen

Ledare Artikeln publicerades
2 bilder
Foto:Patrick Trägårdh / TT

Att politiker med makt och/eller stor väljarbas öppet ringaktar seriös journalistik öppnar för så kallade alternativa medier, sådana med specifika politiska (ofta främlingsfientliga, ibland rasistiska) agendor. Det menar BT:s Stefan Eklund.

Var femte svensk misstror medierna. Det visar en aktuell undersökning från Handelshögskolan i Stockholm.

Som chefredaktör för en stor lokal morgontidning känner jag då och då av den här misstron. Läsare hör av sig och kräver att vi ska ”berätta sanningen”. Oftast handlar det om vår kriminaljournalistik, oftast om att vi inte berättar om misstänkta gärningsmäns etnicitet. De som misstror oss menar att vi har en dold agenda, att vi mörkar viktiga fakta medvetet för att skydda invandrare.

Det är inte sant. Vi följer de pressetiska regler som finns. De säger mycket tydligt att berörda ”personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning” inte ska framhävas i artikeln ”om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Det är brottet som är nyheten. Kopplar man utan anledning brottet till någon av ovanstående parametrar karaktäriserar man en hel grupp utan grund och göder hat och polarisering i samhället.

Det där är ju egentligen självklart men ett misstroende finns ändå. Och har kanske alltid funnits. Men något har hänt med detta misstroendes valör. Det som förr handlade om att medierna avslöjade för mycket handlar i dag om dess motsats, att vi avslöjar för lite.

Polariseringen mellan den politiska offentligheten och media har också skärpts. Donald Trumps korståg mot seriös media är ett otäckt exempel på hur makten försöker sätta en viktig aktör i en fungerande demokrati ur spel. Vi kan se samma sak i andra länder. Även svenska politiker uttrycker exempelvis regelbundet ett förakt för media. Främst kommer det från SD-politiker men även moderaten Jan Ericson har twittrat att vare sig DN eller SVT ”förtjänar min tillit” (att Ericson sitter med i den nyss inrättade public service-kommitté som ska utreda den framtida finansieringen av radio och tv i allmänhetens tjänst är ju i sammanhanget pikant…).

Att politiker med makt och/eller stor väljarbas öppet ringaktar seriös journalistik öppnar för så kallade alternativa medier, sådana med specifika politiska (ofta främlingsfientliga, ibland rasistiska) agendor.

Just Trump och SD är en del av den nu så starkt framväxande politiska populismen. Den drivs av ett mediehat och ett ifrågasättande av den seriösa journalistikens metoder och syften och identifierar den som ett redskap för ”samhällets elit”, fjärmat från folket och verkligheten. Medias integritet och etiska system underkänns. Det är en olycklig och farlig utveckling som hotar demokratin.

Jag menar förstås inte att vi i media ska vara skyddade från all kritik. Tvärtom, vi behöver vara i en ständig och lyssnande dialog med våra läsare om det vi gör. Och vårt pressetiska system fungerar. Det finns möjlighet att anmäla de fel man anser att vi gjort till Allmänhetens Pressombudsman. Fälls vi publicerar vi domen.

I den här snabba och polariserade digitala värld vi lever i, med information som flödar i alla upptänkliga kanaler, behöver vi i media bli ännu bättre på att förklara varför och hur vi jobbar. Det är en av anledningarna till att TU – Medier i Sverige, de svenska mediehusens branschorganisation, har dragit igång en treårig kampanj för att öka kunskapen om den journalistiska praktiken och om hur systemet med ansvarig utgivare och självreglerad pressetik fungerar.

Den inledande delen av den kampanjen har ni sett redan i Borås Tidning – annonserna med rubrikerna ”Vi vägrar avpixla!”, ”Pixlat av hänsyn” och ”Vi dömer inte, vi pixlar!”.

Den här delen av kampanjen vill förklara varför vi är restriktiva med att hänga ut misstänkta brottslingar med namn och bild. Det handlar inte om att vi vill dölja sanningen. Det handlar om att vi vill använda sanningen på ett respektfullt och relevant sätt.