Den ojämlika cancervården är en myt
Det innebär att bemötande, vård och behandling ska ges på lika villkor till alla oavsett kön, ålder, bostadsort, funktionalitet, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Om vården inte är jämlik – utan till och med skiljer sig mellan patienter så till den grad att människor får sätta livet till – är det skandalöst.
Verkligheten verkar dock inte riktigt vara så enkel. I en debattartikel på Uppsala Nya Tidning skriver Peter Nygren och Gustav Ullenhag, överläkare och professor respektive docent i onkologi på Uppsala universitet, om cancervården. De menar att påståendet att skillnaden i cancerdödlighet beror på att vården bemöter och behandlar lågutbildade människor sämre saknar stöd i Cancerfondens egen rapport ”Cancer och ojämlikhet”.
Förvisso har socioekonomiska faktorer som utbildningsnivå betydelse för hälsa, sjukdom och livslängd. Det är känt sedan länge. Vad gäller cancerdödlighet handlar den socioekonomiska skillnaden dock snarare om att lågutbildade i större omfattning drabbas av mer svårbehandlad cancer, som lungcancer, medan högutbildade drabbas av till exempel bröst- och prostatacancer, vilka har bättre prognos. På det tyder också de fakta som presenteras i rapporten.
Det innebär i så fall att skillnaden i dödlighet beror på faktorer som är bortom vårdens kontroll – som huruvida personerna i fråga röker och i vilket skede de söker vård. Skillnader i livsstil och livsval kopplat till hälsa, sjukdom och livslängd är givetvis väl värda att belysa och problematisera – men om debatten förs från felaktiga utgångspunkter är det svårt att se hur de faktiska problemen skulle kunna åtgärdas. Sådana faktoider är farliga för samhället på fler sätt än ett, men sprids uppenbarligen inte bara av politiker och opinionsbildare, utan till och med av Cancerfonden.
Debatten om och kraven på jämlik vård kan paradoxalt nog leda till att vårdens viktiga uppgift att ta hand om människor som drabbas av fruktansvärda sjukdomar bli ännu svårare – om patienter och anhöriga därför förväntar sig dåligt bemötande, vård och behandling. I detta har alla som deltar i samhällsdebatten ett ansvar. Sanning måste alltid vara det viktigaste ledordet.
Hur slutsatsen om ojämlik cancervård lyckades hamna i Cancerfondens rapport är en gåta. Debattörerna i UNT kallar slutsatsen för ”ett tillfälligt olycksfall i arbetet”. Att Cancerfonden varken har besvarat kritiken eller ändrat sina uttalanden tyder dock på någonting annat.
