Stefan Eklund: Den goda bilden behövs
Om man som jag tillhör en generation som är uppvuxen med texten som det främsta kommunikationsmedlet kan den nya bildvärlden te sig en aning svårhanterlig. Jag kan sitta i en kvart och fundera över vilken emoji jag ska använda i ett sms, till exempel. Emoji-fenomenet är bara ett bevis på hur bilden har tagit över textens roll som kommunikationsmedel. Vet jag verkligen hur figuren jag sms:ar kommer att tolkas?
Men lyfter vi det till ett högre plan än mina sms-problem så finns det anledning att fundera över hur vi ska bemöta bildens dominans över texten i den digitala värld vi lever i idag.
För bilden är vårt nya språk. Vi är nedsänkta i strömmande bildflöden varje vaken timme av våra liv, vi kommunicerar med bilder, vi utsätts för bilder som skrämmer oss, för sanna bilder, för falska bilder, vi pyntar våra digitala texter med bilder. Kanske är det till och med så att vi skönmålar vår egen verklighet, med bildens hjälp, i våra egna digitala flöden?
Hur ska vi navigera i det här oändliga bildhavet?
Ett sätt är att lyfta fram den goda bilden, precis som man sedan en lång tid tillbaka i litterära och journalistiska sammanhang lyfter fram den goda texten.
Under veckan som gick är det precis vad som har skett i Borås.
Lars Tunbjörkrummet på Borås konstmuseum har invigts.
Borås konstmuseum visar bilder av Lars Tunbjörk.
Abecita Konstmuseum visar en hyllningsutställning till Lars Tunbjörk.
Hanna Modigh har tilldelats Lars Tunbjörk-priset och bilder av henne visas på Abecita Konstmuseum.
Allt det där har vi berättat om tidigare under veckan. Borås Tidning och vår ägarstiftelse Tore G Wärenstams stiftelse står bakom det internationellt uppmärksammade Lars Tunbjörk-priset.
Lars Tunbjörk, uppvuxen i Borås och en gång i tiden ung BT-fotograf, avled 2015. Hans bilder är stilbildande i sin milda vemodiga humor, han skapade en egen genre, vida känd över världen (se BT:s film om honom här). En av hans arvtagare, men med en egen unik ton, är nämnda pristagare Hanna Modigh. Ni ser en av hennes bilder här ovan, från utställningen på Abecita Konstmuseum.
Tunbjörks och Modighs bilder är inte omedelbart lättolkade. De ställer frågor, de inbjuder till dialog, till reflektioner. De är goda bilder.
Och sådana behövs idag när bilden används för helt andra syften, för att sprida skräck, som till exempel terrororganisationen IS propagandistiska bildspråk gör. Terroristers accelererande användning av bilder beror på möjligheten till digital spridning utan filtrerande motstånd, in i minsta privata sociala medier-flöde.
Den lögnaktiga bilden är en annan genre med ett allt större inflytande, inte minst tack vare den digitala utvecklingen när det gäller möjligheten att manipulera bilder. Exempelvis spreds det mängder av falska bilder från stormen Harvey i södra USA i somras. Flygplan som flöt omkring på flygplatsen i Houston, hajar som simmade i vattnet på de översvämmade gatorna och så vidare. Lögner som vore omöjliga att hävda med bara en text är möjliga att påstå med den moderna bildteknikens hjälp.
Hanna Modigh har också fotat i samma sydstatsmiljöer, efter en orkan. Bilden ovan är en sådan. Den är sann. Tvetydig, full av frågor, visst, men sann. Sådana bilder behöver vi.
Bildspråket har en fantastisk potential, både inom konsten och journalistiken. Det kan säga saker som ingen text kan fånga. Men vi bör ställa samma krav på dess etik, estetik och kvalitet som vi ställer på texten. Annars kommer vi att tappa kontrollen över det. Även när vi skickar emojis.
