Demokratiskydd – en vuxen valfråga
I slutet av en valrörelse brukar det vara marginalväljarna som står i centrum för partiernas uppmärksamhet. Det gäller att synas, höras och utmärka sig på som extra attraktiv. Den som låter tankarna fara iväg till orrspel, fågelsång och brunstiga bockars bråkiga beteende är inte fel ut.
Det parti som väljer att göra tvärtom riskerar att framstå som ett mindre attraktivt val. En hel del talar för att detta är en del av Moderaternas dilemma just nu. Att vara den vuxne har sitt pris.
Det svenska valet äger den här gången rum mot en fond av växande misstro mot demokratins nödvändighet för ett gott och välmående samhälle. Det är ingen överdrift att påstå att den europeiska rättsstaten är ifrågasatt; det räcker med att se i vilken riktning som utvecklingen går i Polen, Ungern och Italien för att inse att hoten är på allvar och högst påtagliga i vår närhet.
Det säger dock på samma gång något mindre smickrande om synen på väljarkårens preferenser när ett av valrörelsens viktigaste förslag bedöms som lämpligt att presenteras i midsommarveckan. I konkurrens med snapsval, sillinläggningar och små grodorna förde därför Moderaternas utspel om en ny grundlagsutredning för att stärka skyddet av demokratin en hopplös kamp.
I allt väsentligt var det utspelet värt ett långt bättre öde.
Det var partisekreteraren Gunnar Strömmer och konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén, två erkänt kunniga och skickliga jurister, som presenterade förslaget. Det konkretiserades till fyra punkter: Domstolarnas självständighet, skyddet för människors fri- och rättigheter samt lagrådets och domstolarnas lagprövning ska stärkas. Den fjärde tillförde ytterligare fiber till nyttigheterna, viljan att göra det svårare att ändra grundlagarna.
Det senare är nödvändigt. Sverige har ett erkänt svagt skydd för grundlagarna. Det räcker med en rösts övervikt i två beslut med ett mellanliggande val för att på demokratisk väg i praktiken avskaffa demokratin. I en tid då populismen skapar svallvågor runt om i Europa är det högst naturligt att också anta att denna utveckling snabbt kan förändra förutsättningarna även i vårt land. Det räcker med att se på opinionsmätningarna för att bli varse om faran.
Ett annat hot mot rättsstaten är politiker som inte tar lagens krav på allvar. Den rödgröna regeringen har under mandatperioden satt i system att bortse ifrån Lagrådets utlåtanden och bedömningar. Det mest flagranta exemplet utgörs av den så kallade gymnasielagen för ensamkommande flyktingar som nu flera domstolar vägrar att döma efter.
Strömmer och Norlén är noga med att påpeka följande, att Lagrådet inte ska ha vetorätt mot ny lagstiftning. Riksdagen har ensamt rätten att stifta lagar. Men denna exklusiva rätt kräver omdöme och ansvarstagande, vilket bevisligen har saknats i många av regeringens lagförslag som hamnat på riksdagens bord. Ett system för förhands- och efterhandskontroll av lagar vore därför välkommet.
Om det är så att Lagrådet avstyrker borde det vara rimligt att regeringen omarbetar sitt förslag i de avsnitt som kritiseras, och att förslaget sedan granskas på nytt. En annan möjlighet är att det ska krävas kvalificerad majoritet i riksdagen om en lag anses vara oförenlig med ”grundlagarna, Europakonventionen eller rättssäkerhetens krav”.
Hur annorlunda skulle inte valrörelsen kunna bli, om det var denna eller andra, mer ”vuxna” frågor som stod i dess centrum?
