Demokrater värda namnet?

Ledare Artikeln publicerades
Europaparlamentet där omröstningen ägde rum på torsdagen.
Foto: Francisco Seco
Europaparlamentet där omröstningen ägde rum på torsdagen.

Det talas ofta om att politiker ska bekänna färg i olika sammanhang. Det gjorde utan tvekan de europaparlamentariker från S, V och MP som på torsdagen röstade mot att erkänna Juan Guaidó som Venezuelas president.

Det tycks närmast ligga i Vänsterpartiets DNA att fromt och naivt titta på socialistiska diktaturer för att sen agera förvånat när ridån dras upp och visar misären som råder i länderna. Det gällde under de år som Sovjet var starkt, de har gällt angående Kuba och de gällde under kommunistregimen i Kambodja. För att nämna några exempel.

Fallet Venezuela tycks följa samma mönster. När den nuvarande diktatorn Nicolas Maduro efterträde Hugo Chavez 2013, gratulerade Jonas Sjöstedt honom på Twitter. Fem år senare bryter protester ut mot förtrycket som befolkningen lever under och då är det plågsamt tyst från vänsterhållet.

Men som många röster påpekade i den nyss avslutade regeringsbildningen så kommer alla partier till en punkt där de tvingas bekänna färg. Ofta i formatet skarpa frågor eller omröstningar. Det var sant i omröstningen om budgeten i riksdagen, eller för den delen när Jimmie Åkesson tvingades välja mellan Frankrikes president Macron och Rysslands president Putin. Det är också sant om gårdagens omröstning i Europaparlamentet om att erkäna Juan Guaidó som Venezuela's interimpresident.

Att Vänsterpartiet har problem med att erkänna förtryck i sina ideologiska fränders länder är ett faktum som gjort sig gällande allt för många gånger. Men även den S-märkta utrikesministern Margot Wallström har en historia av vacklande och passivitet i sin inställning till skurkstater. Nu senast i hennes tystnad om situationen i Venezuela. Kanske ger det ett svar, men inte en ursäkt, till hur partiernas europaparlamentariker röstar i torsdagens omröstning.

Trots en stor majoritet som röstade för erkännandet av Guaidó så valde alltså delar av de svenska parlamentarikerna från V, S och MP att rösta mot detta. När de väl skulle bekänna färg om något så grundläggande som att ta avstånd från en förtryckarregim, misslyckas de.

Att S och MP nu väljer att ansluta till Vänsterpartiets inslagna krälspår för diktaturer är ingenting annat än svaghet för just de politiker inte ska vara svaga inför – förtryckarregimer. Det spelar ingen roll vilken ideologisk färg de har, eller vilken ideologisk färg man själv bekänner sig till. När det kommer till diktaturer ska det som demokrat inte vara svårt att varken markera mot, eller bekänna färg, när det handlar om det som är ens antites – diktaturer.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.