Demker: Vi måste fortfarande höja våra röster för att höras

Ledarkrönika Artikeln publicerades
En välkommen nyhet: Andelen flickor som utsätts för könsstympning i Liberia har halverats under de senaste 25 åren.
Foto: Rebecca Blackwell
En välkommen nyhet: Andelen flickor som utsätts för könsstympning i Liberia har halverats under de senaste 25 åren.

Breven som pappa skrev från Liberia blev första steget in på den feministiska vägen.

Året var 1973. Pappa befann sig i Liberia där han ledde ett team som renoverade dieselmotorer. Och till alla er som är yngre än trettio år – det fanns inget internet, inga mobiler och telefonsamtal var mycket dyrt. Alltså anlände vackra ljusblå kuvert ”by airmail” med röd-vita kanter i vilka florstunna ark rymdes. Mamma fick sina brev och jag fick mina. Nyfiken som jag var ville jag veta vad pappa skrev till mamma (förstås). Riktigt hur det gick till minns jag inte men plötsligt satt mamma och berättade om förekomsten av det som jag senare kom att förstå benämndes ”kvinnlig könsstympning”.

Den stunden var nog mitt första steg på den feministiska vägen. Vämjelsen, avskyn och det närmast fysiska illamåendet när jag insåg vad det var som föregick med unga flickor blev en larmsignal. När jag bara några år senare fick en egen inkomst blev jag månadsgivare i Rädda Barnens ”Medsyster”, ett projekt som hade som syfte att motverka könsstympning. Idag är arbetet mot könsstympning integrerat i Rädda Barnens arbete.

Jag har inte alltid kallat mig feminist, för mig är kanske termen kvinnosakskvinna mer bekväm. Men att vara en del av en feministisk rörelse har varit en självklarhet sedan jag blev politiskt medveten, och breven från Liberia var ett startskott. Att Alabamas guvernör i torsdags skrev på lagförslag där hälso- och sjukvårdspersonal kriminaliseras för att de utför en abort och där en kvinnas enda möjlighet att få en abort är att hennes eget liv står på spel är en illustration till att kvinnokampen fortfarande behövs. Att kvinnor utsätts för våld, förtryck, diskriminering och kränkningar just för att vi är kvinnor är otvetydigt. Att det finns en könsmaktsordning som gör detta möjligt är just nu den mest sannolika förklaringen. Vilket inte innebär att varje kvinna är förtryckt av varje man i varje enskilt ögonblick.

När jag var ung fanns det ett talesätt som jag ofta mötte: ”Den enda kvinnorörelse jag är intresserad av är motjuck.” Jag förmodar att alla inser vilket förakt och hån det innebär att få detta kastat i ansiktet. Idag anses ”ängsliga genushjärntvättade soyboys” inte kunna försvara sig själva och den hånfulla frågan om NATO är ”menscertifierat” dyker upp i en försvarsdiskussion. Men för mig är det helt uppenbart att kvinnosaken, jämställdheten och genusperspektivet vunnit kampen. Våld och kränkningar mot kvinnor tas på ett helt annat allvar idag, både i vardagen, på arbetsmarknaden och av rättsväsendet. Jämställdhet gled också upp som den tredje viktigaste frågan för att välja parti i riksdagsvalet 2018; 48 procent angav att den hade mycket stor betydelse för val av parti (VALU 2018). Och stödet för ett jämställt samhälle är i de svenska valundersökningarna både högt och stabilt.

Liberia då? Mer än hälften av dagens liberianska kvinnor mellan 15 och 50 år vill könsstympningen upphör. Och andelen flickor som utsätts i Liberia har, enligt UNICEF, halverats de senaste 25 åren. Mycket arbete återstår, men arbetet ger också resultat.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.