Demker: Vem är det som bestämmer egentligen?

Ledare
Foto:
Foto:

De flesta medborgare tänker sig nog att i en demokrati är det folket som bestämmer. Och det är ju sant, förstås.

Men ett lite mer kvalificerat svar på rubrikens fråga är att i en liberal demokrati som vår befinner sig folket, partierna, intressegrupperna och många andra i ett ständigt samspel, ett samspel som är avgörande för vilka beslut som faktiskt fattas. Visst kan det tyckas vagt och luddigt, men sampelsmetaforen ger en mer rimlig bild av hur demokratiska beslut bör koma till än den enkla, men bedrägliga, tanken om folkmakt.

Opinioner i olika politiska frågor styrs av hur frågor diskuteras, vem som diskuterar dem och av vilka möjliga ståndpunkter som presenteras. I ett polariserat politiskt klimat tenderar vår förmåga att ta in ny information och belagd kunskap att minska. I stället lyssnar vi på de politiska partierna, den s k politiska eliten, och omfamnar de ståndpunkter som vårt favoritparti för fram. Vi håller dessutom hårdare fast vid dessa föreställningar än i ett mer öppet debattklimat.

Partier å sin sida byter inte uppfattning hur som helst. Men om ett parti uppfattar att folkopinionen på ett långsiktigt sätt verkligen flyktar från partiets position, då finns möjligheten att partiet byter ideologisk ståndpunkt. Och vi medborgare, vi styrs i grund och botten av en kompass som skiftar mellan å ena sidan en universalistisk idé om världen, alla människors lika rätt och omsorgen om var och en samt tolerans för olika synsätt, och å andra sidan ett fokus på säkerhet och ordning, där att bevara de rådande förhållandena står i centrum.

Det är inte särskilt svårt att se hur dessa forskningsresultat kan relateras till den svenska politiken. I en alltmer polariserad och polariserande debatt bland annat i sociala medier blir de s k partisterna allt mer högljudda. Viljan att smutskasta varandra med beskyllningar om att gå det ena eller andra partiets ärende är legio, medan förmågan att använda intellektuellt hederliga argument tycks mig mindre frekvent. På det sättet får vi medborgare allt svårare att värdera och nå fram till en egen kunskap i politiska frågor. Vi kommer därför istället att ”välja sida” och sedan hålla fast vid den. Ingen bra idé i en liberal demokrati.

När polariseringen fortskrider så kommer den grundläggande konflikten mellan å ena sidan öppenhet mot och tillit till världen och å andra sidan fokus på säkerhet och ordning mer i öppen dag, och debatten blir alltmera grov och trubbig. Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

En dag som denna, Påskdagen, är det värt att påminna om samspelet mellan ljus och mörker. Kanske måste vi igenom det allra svåraste för att i verklig mening hitta återuppståndelsens möjligheter? Om den politiska diskussionen i vårt land kunde återfinna de politiska nyanserna, viljan till kunskap och respekten för hederligheten i en ståndpunkt även om den inte är ens egen, så vore mycket vunnet.