Demker: Värderingsveckan på Gotland

Ledare Artikeln publicerades
Nationalromantiken ramar in partiledartalen, skriver Marie Demker. På bilden Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor på scen i Almedalen.
Foto:Janerik Henriksson/TT
Nationalromantiken ramar in partiledartalen, skriver Marie Demker. På bilden Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor på scen i Almedalen.

Politikerveckan i Almedalen, ett fyrverkeri av politik. Det är nu elfte året i rad som jag är med, de första åren var jag en nyfiken medföljande men numera har jag ett eget digert program. Politikerveckan på Gotland är lite av en barometer för politikens tillstånd. Och ordet för i år är värderingar.

Tal och debatter är fyllda av påståenden om värderingarnas betydelse – överhörde en replik när jag passerade utanför en paneldebatt: ”Vi måste tala om de grundläggande värderingarna som ligger under…” och sedan hörde jag inte vad, sannolikt något om vården att döma av seminariegivarens logga. Nationalromantiken ramar in partiledartalen. Sverige har en värderingskris, vara ett sönderfallande folkhem och är hotat både inifrån och utifrån – ett hot på vilket svaret är gemensamma värderingar.

För mig är det en paradoxal utveckling att ledande politiker i Sverige idag talar oavbrutet om värderingar, förebärande att det är ”viktigt” eller ”avgörande” att de är gemensamma. Värderingar är viktiga, ja, men för individen snarare än för kollektivet.

När värderingar är gemensamma talar vi snarare om normer. Paradoxen består därför i att vi lever i ett mer liberalt och öppet samhälle än någonsin tidigare – och acceptansen för individernas val av livsstil och livsväg är större i Sverige än kanske i någon annan del av världen – men just då är det jätteviktigt att vi har gemensamma värderingar?! Rimligen borde istället politikernas tal just nu istället handla om hur vi värnar mångfalden, bevarar individualiteten och öppenheten och om att bejaka olikheterna.

Det är ju den samhällsutveckling vi alla varit med om att driva fram – de mänskliga rättigheterna har fått allt starkare ställning i svensk politik, individens rättigheter bejakas på alla plan och i år kommer till och med Kristdemokraternas partiledare att delta i Prideparaden i Stockholm, med motivet (som hon själv uttrycker det) ”att stå upp för alla människors lika värde”.

När jag växte upp var individens val underordnad kollektivet – familjen, skolan, staten, kommunen, lokalsamhället. Men då talade ingen om behovet av gemensamma värderingar, normen var så given att den aldrig diskuterades. Idag när normer på livets alla områden bryts och utmanas för att ge plats åt individen, då får det politiska ledarskapet kalla fötter. Visst skall individens rättigheter värnas, tycks partiledarna mena, men om det leder till att vissa väljer fel, ja då dammas de gemensamma – läs svenska – normerna av igen. Si eller så gör vi inte ”i Sverige”. Plötsligt är det helt okej att reglera privatlivet, hur vi hälsar, badar, äter eller klär oss. Vart tog frimodet, öppenheten och tilltron till individen vägen?

Värderingsveckan på Gotland är en barometer på det politiska samtalet. Nålen visar på ”gemensam individualism”. Svensk individualism innebär nämligen permanent uppror mot de gamla auktoriteterna, alldeles oavsett att de sedan länge är nedrivna. Men det verkliga upproret i dag, känner vi igen det om vi ser det? Eller svarar vi bara med att ”så gör vi inte i Sverige”?