Annons

Marie Demker: Traditioner har inget värde i sig

Under allhelgonahelgen tänder åtminstone häften av svenskarna ljus på sina anhörigas gravar, eller i minneslundar, och smyckar gravarna med kransar, hjärtan och blommor. Men hur svenskt är det med Allhelgonafirande och Halloween?
Marie Demker
Gästkrönika • Publicerad 5 november 2017
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ljuständning vid graven, en ny tradition.
Ljuständning vid graven, en ny tradition.Foto: Fredrik Sandberg / TT

Även om det tändes ljus på gravar även för 100 år sedan skedde det oftast i storstäderna och vanligen bara på barngravar. Det är först under efterkrigstiden som ljuständningen blivit en del av den svenska traditionen. Att ”Alla Helgons Dag” blev helgdag 1953 har förstås påverkat. Framförallt har spridningen av ljuständningen inspirerats av katolska traditioner, inkomna med invandrare från Sydeuropa, men också genom en europeisk gemenskap efter andra världskriget. Krigsgravar och minnet av de stupade högtidlighölla med ljus i samband minnesdagar. Att tända ljus på kyrkogården den här helgen tillhör idag en av de mest utövade traditionerna i vårt land.

När jag i tonåren sa att jag ville åka till kyrkogården i november berättade min pappa om hur bruket var förr på landsbygden i hans hemtrakter i Sjuhärad – för honom var det inför julen som familjen gjorde fint på graven, tände ljus, lade på granris och gjorde fint. För honom var allhelgonaseden något nytt och ovant. Men som så ofta fick ljuständningen i allhelgonatiden fäste därför att den kunde förenas med något som redan fanns. Och idag är det nog många som både tänder ljus nu och sedan ordnar med graven inför julen. Julen är en familj- och släkthögtid och det faller sig naturligt att även då inkludera de bortgångna i den högtiden. Allhelgonahelgen är en helg ursprungligen avsedd för alla de helgon som inte hade någon egen helgdag i almanackan, men har i praktiken blivit en helg att minnas våra bortgångna familjemedlemmar och vänner.

Annons

Så vad är en svensk tradition? Vad är det att vara svensk och när började vi bli ”svenskar”? Ett människoliv är i tidens flykt inte så långt, men vi vill gärna tro att vi föddes in i en stabil struktur som förvaltats av våra föräldrar och som vi lämnar över till våra barn. Men så är det inte. Min farmorsmor och mormorsmor hade inga vita brudklänningar, de var svarta. Min farmor hade inte besök av jultomten utan av julbocken. Min mamma hade aldrig hört talas om någon påskhare som barn. Och jag har aldrig haft någon pumpa utanför dörren. Traditioner är inte traditioner för att de är gamla, de är traditioner för att de förenar oss och för att vi skapar mening genom dem. Därför är de också värdefulla. Men de förändras just för att behålla sitt värde. Familjer skapar egna traditioner och regionala variationer i firandet av olika helger är stora. Vad som är svenskt och inte är mest en fråga om graden av acceptans och möjligheten till gemensamt meningsskapande i just vårt land.

Dock tänder jag gärna ljus på kyrkogården, såväl på allhelgonahelgen som till jul. Och är delaktig i nya traditioners framväxt och gamla traditioners vård. Små saker kan vara avgörande för gemenskapen, att hämta julgran hos föräldrarna eller baka pepparkakor med syskonen kanske är basen för julfirandet. Traditioner har inget värde i sig själva utan bara som bärare av gemenskap och mening. Och den meningen skapar vi.

Annons
Annons
Annons
Annons