Demker: Tolerans och ifrågasättande hand i hand

Ledare Artikeln publicerades

Vi lever alla i vår egen lilla värld. För alla barn är det ett stort steg att lämna föräldrahemmet och bege sig till förskolan, på samma sätt är klivet ut i vuxenvärlden dramatiskt, om än i dag ganska ofta lite mer långsamt smygande än för äldre generationer.

Journalisten och taxichauffören Bernt Hermele skriver i sin bok ”Judejävel” (Leopard, 2016) om sin egen uppväxt helt och hållet inom ramarna för en judisk identitet, en identitet som han fört vidare till sina barn men som han idag själv känner sig främmande inför. Att följa Hermeles berättelse om sin egen, och åtminstone delar av den judiska gruppens i Stockholm, utveckling från en sluten gemenskap existerande mitt i det traditionella folkhemssverige till en rätt svår konflikt kring relationen till sionismen, Israel och det svenska samhället är en nyttig lektion i svensk historia.

Sverige är ett land fyllt av små gemenskaper byggda på traditioner, kulturer, konventioner och religioner. Språk och helgfirande är ibland synliga tecken på olikheter, men de finns där också bland alla oss som firar midsommar och talar svenska utan brytning. Gemenskaper kan bygga på släkttraditioner (”vi dansar alltid kring granen”) eller på religiösa traditioner (”men julbön i kyrkan är ett måste”) eller på lokala vanor (”vi äter alltid grönkål till jul”) eller på livsstilsnormer (”vi äter aldrig kött och därmed ingen julskinka”). För det mesta lyckas vi hitta mellanformer, hybrider, eller utvecklar egna normer för allt från firande till barnuppfostran. Ibland krockar dock gemenskapernas normer på ett mer radikalt och oförsonligt vis. För Bernt Hermele gick gränsen när Israels tredje krig i Gaza inte ledde till Judiska församlingens i Stockholm omprövning av sin okritiska hållning till staten Israel och när församlingen inte förlängde anställningen för den s k regnbågsrabbinen, David Lazar. Hermele upplevde att normkrocken blev så överväldigande att han i lämnade församlingen och i praktiken också den judiska gemenskapen. Kanske är han på väg att hitta en övergångslösning, en hybrid, där han kan se sig själv i spegeln och ändå säga ”jag är jude” utan att känna en inre konflikt. Hans avslutande resonemang tyder på det.

För vi är bara människor, vi söker ständigt en tillhörighet och förr eller senare hittar vi fram till ett sätt att leva som fungerar med de normer genom vilka vi upprätthåller vår värdighet. I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet. ”En enda sak är säker och det är livets gång, att allting vänder åter och allting börjar om” skriver Mikael Wiehe i sången ”…ska nya röster sjunga”. Ett samhälle är ett ständigt pågående samtal om de egna gränserna, utåt och inåt. Ifrågasättanden och tolerans måste gå hand i hand. För det krävs inlevelseförmåga, självkritik och moralisk kompass.