Demker: Tänk om det är normalt att kyrkan är politisk?

Ledare Artikeln publicerades
Där kyrkan är synlig är den alltid politisk och en del av samhället.
Foto: Maja Suslin/TT
Där kyrkan är synlig är den alltid politisk och en del av samhället.

Idén om att religion är privat och inte skall påverka samhället behöver omvärderas. Svensk politik behöver hitta fram till ett nytt slags samhällskontrakt med avsevärt ökad tolerans och respekt för olikheter.

Gästkrönika

 

I en alldeles ny forskningsstudie visar statsvetarna Jan Rovny och Jon Polk att partipolitisk konflikt i Europa fortfarande till stor del bestäms av de politiska konflikter och vägval våra stater stod inför i demokratins begynnelse (Rovny och Polk 2018). I de stater där katolicism varit den dominerande religionen tenderar nya kulturella konflikter att vävas samman med gamla vänster-höger-konflikter i större utsträckning än i länder med protestantisk eller mixad religiös dominans.

Förklaringen är, menar Rovny och Polk, att i de flesta katolska (plus ortodoxa) länder har också hela det politiska systemet präglats av en djup konflikt mellan kyrka och stat, medan i protestantiska länder har denna konflikt varit perifer. I katolska länder är konflikten mellan stat och kyrka formativ för partisystemet och har växt samman med senare mobiliserade fördelningspolitiska konflikterna på vänster-höger-axeln. Därmed kan de djupa moraliska konflikterna som den religiösa-kulturella sfären rymmer också gestaltas inom vänster-höger-konflikten.

Historiskt vet vi att konflikten kyrka-stat var starkt polariserande under demokratins första decennier i Europa. I katolska länder stod anti-klerikala vänsterkrafter mot en konservativ katolsk höger. Däremellan fanns de liberala anti-klerikala. I protestantiska länder blev den nationella kyrkan istället ett redskap för staten, vilket inte gav kyrkan och religionen samma politiska utrymme som i katolska länder. Istället fanns det plats just för alternativa konflikter kring kulturella värderingsfrågor. Sådana kan vara den gröna dimensionen, jämställdhet eller nationalism och överstatlighet.

Om Rovny och Polk har rätt i sina slutsatser är det fullt rimligt för oss medborgare att vänta sig att de djupa konflikter kring moral, kultur och livsstil som numera politiserats också i de nordiska länderna är här för att stanna. Det är också helt rimligt att de konflikterna i Spanien, Italien, Grekland och delvis Frankrike istället kanaliseras i en konflikt mellan sekularism och religion. Men kanske kan vi också välkomna en större och tydligare plats för en kyrka som är politisk, men inte partipolitisk? En politisk debatt där individer och grupper som bär fram en religiöst färgad gestaltning av politiska dilemman är välkomna och bemöts inom en demokratisk ram. Att den svenska kyrkan, som sedan snart två decennier frigjorts från statsmakten, tillsammans med traditionella frikyrkor och nyare kyrkor och samfund kan gestalta och uttrycka moraliska och politiska konflikter är en rimlig konsekvens av ett förändrat samhälle. En politisk motsättning baserad på moraliska värderingar och föreställningar om meningen med livet och samhällsgemenskapen kompletterar snarare än utmanar den traditionella vänster-höger-konflikten i svensk politik.

Men en sådan förändring av den politiska rymden förändrar också synen på medborgarskapets innehåll. Idén om att religion är privat och inte skall påverka samhället behöver omvärderas. Svensk politik behöver hitta fram till ett nytt slags samhällskontrakt med avsevärt ökad tolerans och respekt för olikheter samtidigt som det kräver lojalitet med grundläggande demokratiska och rättsstatliga principer. Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas har använt termen ”författningspatriotism” för en sådan lösning. Är vi mogna för en sådan debatt?

Om skribenten

Marie Demker

Demker är professor i statsvetenskap och dekan vid humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

Visa mer...