Demker: Suffragetter och Sjuhärads kvinnor delade kampen

Ledare Artikeln publicerades
En bild ur Sarah Gavrons biofilm Suffragette, om den brittiska ibland våldsamma feministrörelsen som satte sig i respekt 1912.
Foto:Steffan Hill
En bild ur Sarah Gavrons biofilm Suffragette, om den brittiska ibland våldsamma feministrörelsen som satte sig i respekt 1912.

När min farmor föddes 1904 hade kvinnor vare sig rätt att rösta, läsa vidare efter folkskola, inneha en statlig anställning eller vara förmyndare för sina barn. Kvinnans medborgerliga rättigheter var helt enkelt så kraftigt beskurna att vi måste säga att hon inte betraktades som en fullvärdig medborgare i det samhälle hon levde och arbetade i. Och arbetade gjorde hon.

I historieskrivningen sägs det ibland att kvinnors inträde på arbetsmarknaden skedde under slutet av 1960-talet. Under en kort tid hade hemmafrun varit en möjlighet för arbetarfamiljer där männens lön ökade i takt med snabb tillväxt. En period som väldigt ofta idealiseras i dagens politik. Men de åren var en parentes. Den bedövande majoriteten av kvinnor har alltid lönearbetat.

I sin avhandling ”Taking work home” (Göteborgs universitet) visar ekonomhistorikern Malin Nilsson att hemsömnad var en ansenlig andel av svenskt industriarbete under seklets första år. Ett material Nilsson använder är en unik intervjuundersökning, genomförd 1912 i Sjuhärad och Göteborg, med hemarbetade kvinnor. Många kvinnor växlade mellan hemsömnad, syfabrik eller syateljé. Hemarbetet var ingen tillfällig lösning utan istället en strategi för kvinnorna att trots ansvaret för barn och hushåll ändå kunna lönearbeta och försörja familjen.

För många kvinnor blev hemarbetet en väg in i annat yrkesarbete, egen syateljé eller arbete på syfabrik. Arbetet var heller inget ”extrajobb” visar Nilsson, de flesta kvinnor arbetade ungefär lika mycket året om, dock med variationer; många väverskor arbetade istället med skörden på sommaren medan lärarinnor istället broderade mer på sommaren. Kvinnors självkänsla ökar med förmågan att försörja sig och arbetet är grunden för kraven på jämlikhet. Min farmor och hennes systrar var också del av denna hemindustri och för farmors del ledde det till både syfabrik och syateljé och flytt till Borås med större arbetsmöjligheter.

Det är omöjligt att inte dra paralleller mellan Nilssons avhandling och den bioaktuella filmen filmen ”Suffragette”. Precis som Nilssons intervjustudie börjar filmen året 1912 och filmens berättelse tar sin utgångspunkt i kvinnors arbetsvillkor, i filmen ett tvätteri i Bethnal Green utanför London. Kvinnorna radikaliseras då deras argument faller på hälleberget. Det faktum att deras lön är lägre än männens trots längre dagar och tyngre arbete tycks inte ens behöva rättfärdigas. De är ju kvinnor.

Kvinnors väg till jämlikhet har sällan gått raka vägar. Men såväl hemarbeterskornas medvetna försörjningsstrategier som de brittiska arbetarkvinnornas uppror var nödvändiga delar i den process som gav både farmor och mig fullt politiskt medborgarskap. Men varje tid har sin kamp. Själv minns jag med stolthet den dag när misshandel inom äktenskapet äntligen föll under allmänt åtal, det var 1982. Mina barn kanske skulle nämna lagen om samkönade äktenskap som kom 2009 som ett avgörande framsteg. De framsteg mina barnbarn kommer att nämna ser jag fram emot.