Demker: Samtal med gemensamma regler motverkar extremism

Ledare
Foto:
Migranter som sover under bar himmel i lägret vid Calais vid franska kusten där tågen till Storbritannien går.

”Åsikt om flyktingar, det är en opinionsbildningsfråga” sa min framlidne doktorandkamrat Martin Bennulf när vi båda i Göteborg under tidigt 1990-tal arbetade med den första separata analysen av flyktingattityder i SOM-undersökningarna. Själv hade jag uppfattningen att åsikter om flyktingmottagning nog var djupare förankrade i ideologiska föreställningar hos medborgarna.

Låt oss säga att så här ett kvarts sekel senare så ligger väl sanningen lite mitt i mellan. Vad Martin hade alldeles rätt i, och som han säkert hade påtalat idag, var att när en fråga klättrar på den politiska dagordningen, då får opinionsbildningen så väldigt mycket större effekter än när en fråga betraktas som mer perifer. I dagens debattklimat är frågor som rör migration inte bara högt upp på dagordningen – många talar om dem och tycker att de är viktiga – utan uppfattningarna är också starkt polariserade. Vi är alla starkt övertygade om att vår egen åsikt är den enda förnuftiga och även den publika debatten om migration har blivit hätsk, missunnsam och gynnat extremerna.

Tidigare har forskning visat att ju mer polariserat debattklimatet är desto mindre benägna blir vi att ompröva vår uppfattning. För demokratin är ju detta förstås ytterligt dystert. Men praktisk forskning från vårt östra grannland, en forskargrupp vid Åbo Akademi under ledning av professor Kimmo Grönlund, har under en tid uppvisat resultat som tyder på att det finns en viss bot för denna sjuka. Under några år på 1990-talet var begreppet ”deliberativ demokrati” på modet, ibland försvenskat till ”samtalsdemokrati”. Många statsvetare och politiska sociologer skåpade ut det eftersom det tycktes ifrågasätta hela idén om representativ demokrati. Själv var jag mycket kritisk till begreppet eftersom maktförhållandena i dessa samtal sällan eller aldrig problematiserades.

Men studierna från Åbo tyder på att deliberation i meningen gemensamma regler och ordningar för debatten faktiskt kan minska polariseringen i en sakfråga. Flera olika typer av experiment av samtal kring en laddad fråga (t ex svenskans ställning i Finland) visar att i de samtal där gruppen får förhållningsregler – t ex att sätta sig in i den andres situation, se ting från andra perspektiv och själva alltid belägga och argumentera för sina ståndpunkter – leder samtalen till mindre extrema uppfattningar än i en fri diskussion.

Ytterst är förstås formerna för det demokratiska samtalet i sig en normativ fråga, men utifrån en syn på demokrati som något mer än majoritetsvälde och opportunism så måste nog ändå resultaten i sig tas på allvar.

Vad som kännetecknar mycket av den politiska debatten idag, på nätet och vid köksbordet, är tyvärr en tilltro till känslomässig styrka och moralism. Sådana samtal cementerar motsättningarna. Gemensamma spelregler vars grundval är att förstå och spegla den andre, argumentera för sin egen sak, bibehålla en logisk konsistens och undvika personangrepp är vägen framåt. Och jag menar faktiskt att en debatt som inte kan föras inom ramarna för sådana enkla spelregler heller inte bör tillmätas någon vikt i en demokratisk opinionsbildning.