Marie Demker: Så byggs det starka samhällen
I samband med Almedalsveckan i början av juli gick debattens vågor höga efter det att KD-ledaren Ebba Busch Thor och SD-ledaren Jimmie Åkesson ätit lunch – i Stockholm – och sedan båda hållit starkt nationalistiska tal - i Visby. Ett uttalande av Ebba Busch Thor om vikten av att bejaka svenska högtider, och då särskilt julfirande, upprörde många. Så även mig.
Jimmie Åkesson valde för sin del att i sitt tal återanvända en essä av Vilhelm Moberg från 1941, en text skriven för att öka motståndskraften hos svenska folket mot en då hotande nazistisk invasion, för att ge en bild av samtiden i vårt land. Hotet som sedan målades upp av Åkesson var dock inte nazismens utan bestod av de ”vänsterliberaler” som förstört vårt land.
Jag kunde inte låta bli att tänka på Hasse och Tages revy ”Gula Hund” från 1964 där sången ”Ljuva dröm att få bli en riktig svensk…” framfördes av ensemblen iförda romsk utstyrsel och med ungerska rytmer: ”Ljuva dröm att bli en riktig svensk, Stor och stark, och tyst, och fosterländsk, Värdigt stel, pedantisk och formell, Att få bo på Falu Stadshotell, Ljuva dröm att som en svensk se ut, Att få lära sig att veta hut, Det är en nåd att stilla bedja om, att få bli så jävla bra som dom.” Med tanke på att en majoritet (75 procent) av svenska folket enligt SOM-undersökningen 2018 tycker att mångkultur är positivt för Sverige framstår kanske idealsvensken som bor på Falu stadshotell som lite föråldrad…
Om vi skall tro svenska folket är det idag snarast att följa svensk lag och förmågan att tala svenska som är de helt avgörande kriterierna på svenskhet. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson presenterar på den statsvetenskapliga bloggen Politologerna resultat från den svenska valundersökningen 2018 som pekar i en och samma riktning – att kunna språket och följa svensk lag är vad de flesta svenskar anser kännetecknar en svensk. Långt färre tycker t ex att religion eller födelseland är viktiga kriterier på svenskhet.
Många är de debattörer, främst till höger, som talar sig varma för gemensamma värderingar, gemensamma normer och en starkare gemenskap i vårt samhälle. Det är en naturlig reaktion på teknisk utveckling och ökad individualisering, men det är ett budskap med en tydlig baksida. För den som alltid tillhört någon minoritet vet att gemensamma normer och värderingar alltid tillämpas på minoriteternas bekostnad. Starka gemenskaper finns, och bör finnas, i familj och vänner. Jag skulle istället vilja slå ett slag för svaga band (weak ties) som bas för ett gott samhället.
Det är de svaga banden mellan människor, snarare än de starka gemenskaper, som ger tillgång till nya nätverk, skapar tillit och lämnar utrymme för variation och förändring. Den snabba vinken som tack när vi gemensamt hanterar ett möte på den smala vägen, den lilla omtanken i ett extra tag med plogen vid grannens garage eller lånet av ett verktyg – det är så det starka och goda samhället skapas och fortlever.
