Demker: Presidentskapet kräver ideologiska allianser

Ledare
Marie Demker är väl förtrogen med den franska politiken. Hon skriver om mannen på bilden, Emmanuel Macron: Kan han ”skapa den där alliansen som inte bara sträcker sig på båda sidor om mitten utan djupare in i liberala och socialdemokratiska leden finns kanske en möjlighet att återskapa en traditionell fransk presidentmajoritet”.
Foto:

I höstas trodde många röster att det franska presidentvalet skulle bli en lätt match för Marine le Pen, därefter trodde istället många på en ny president med namnet Alain Juppé och därefter fylldes medierna av tvärsäkra påståenden om Francois Fillon. Nu har de tvärsäkra tystnat.

Artikeln publicerades 12 februari 2017.

Den franska valrörelsen är ovanligt oförutsägbar efter fem år med president Francois Hollande. Den 23 april och den 7 maj har väljarna möjlighet att lägga sin röst på den kandidat de anser skall bli Frankrikes kommande president.

Fransk politik är inte konsensusorienterad och de franska partierna är inte beständiga organisationer som vi kanske är vana vid i Sverige. Men strömningarna har varit desamma under hela den franska efterkrigstidens utveckling.

På den vänstra sidan finns en mycket radikal vänster, en strömning av socialdemokratiskt snitt och en närmast social-liberal, på den högra sidan finns en extrem nationalism, en konservativ strömning och en liberal. Det är allianserna mellan dessa, ibland i ett och samma parti, som avgör utgången i presidentvalet liksom vilken politik som faktiskt är möjlig att föra för den valda presidenten.

Just nu har Emmanuel Macron ett visst övertag, han söker stöd i den social-liberala strömningen på båda sidor om mitten. En sådan politik brukar inte ha förutsättningar i Frankrike eftersom mittenpolitiken alltid haft svagt stöd bland väljarna och dessutom missgynnas av valsystemen. Men eftersom både vänsterkandidater och högerkandidater står ovanligt långt till vänster respektive höger ges Macron möjlighet att bygga sitt program på ett bredare socialliberalt spektrum än mitten-föregångare som t ex Francois Bayrou.

Macron gynnas också av att han uppfattas som en relativt ny politiker, trots att han varit minister i Hollandes regering. I nuläget tyngs också den konservative kandidaten Francois Fillon – som på många sätt vann sin kandidatur på att vara obefläckad av tidigare korruption – ned av allvarliga korruptionsanklagelser.

Under 1950-talet var den franska politiken lamslagen av två ytterkantspartier – kommunistpartiet och Poujadisterna – men under 1960-talet lyckades Charles de Gaulle skapa en rörelse som förenade nationalism, konservatism och social-liberalism i en och samma särskilda franska blandning; gaullismen.

Francois Mitterrands tillträde till presidentposten 1981 krävde en likaså allians av olika strömningar i gestalt av ett nytt socialistparti (1971 PS).

På samma sätt har efterföljande presidenter lyckats skapa allianser mellan flera av de djupa politiska strömningarna för att både komma till makten och kunna använda den. Hollande lyckades aldrig med det, och inte heller Sarkozy före honom. Deras mandatperioder kännetecknades istället av en ökad centrifugal politisk rörelse, liknar mer 1950-talets låsningar än 1970- och 1980-talets allianser.

Med Alain Juppé som kandidat för högersidan hade det sannolikt varit möjligt att ena åtminstone två strömningar, kanske tre, men knappast med Fillon.

Kan Macron skapa den där alliansen som inte bara sträcker sig på båda sidor om mitten utan djupare in i liberala och socialdemokratiska leden finns kanske en möjlighet att återskapa en traditionell fransk presidentmajoritet.