Demker: På spaning efter den tid som flytt – eller den nya nostalgipolitiken

Gästkrönika Artikeln publicerades
”Efter #metoo diskuteras kvinnors integritet, rättigheter och frihet på arbetsplatser och i offentliga miljöer igen”, skriver Marie Demker som ett exempel på hur tiderna och samhället förändrats. Bilden visar skådespelaren Nicolle Rochelle som syntes i flera avsnitt av ”The Cosby Show” när hon grips av polis i samband med rättegången mot just Bill Bosby, numera dömd för rader av sexuella övergrepp.
Foto: Corey Perrine
”Efter #metoo diskuteras kvinnors integritet, rättigheter och frihet på arbetsplatser och i offentliga miljöer igen”, skriver Marie Demker som ett exempel på hur tiderna och samhället förändrats. Bilden visar skådespelaren Nicolle Rochelle som syntes i flera avsnitt av ”The Cosby Show” när hon grips av polis i samband med rättegången mot just Bill Bosby, numera dömd för rader av sexuella övergrepp.

Det finns en längtan i svensk politik. Väldigt många längtar efter att allt det där tjatet om invandring, religion och genuspedagogik liksom skall försvinna.

 

Lösas upp i ett intet, likt en såpbubbla som lyfter stor och dallrande mot himlen men snabbt spricker av värmen. Längtan bär människan halva vägen, lyder ett ordspråk. Men i det här fallet är det en längtan som aldrig infrias.

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) argumenterar professor Diana Mutz för att det historiskt sett oväntade valet av president Donald Trump förklaras av en politisering av rädslan för att förlora sin status och dominerande roll i amerikanska samhället.

Eller som Mutz skriver i sin slutsats: ”Valet av Donald Trump i) 2016 års presidentval var resultatet av oro för dominerande gruppers framtida status snarare än ett resultat av att (väljarna) tidigare blivit förbisprungna. (…) 2016 års val var (…) resultatet av en redan dominerade grupps ansträngningar för att försäkra sig om fortsatt dominans.” Förklaringen är alltså en mobiliserad kulturkamp. Reaktionen mot frihetlighet och individuella rättigheter är ideologisk och underhålls av populistisk retorik och berättelser.

Stora grupper i det svenska, liksom i andra västerländska, samhället har genom globalisering, individualisering och digitalisering utsatts för en starkt kulturell och värderingsmässig konkurrens. Som någon skämtsamt skrev på Twitter häromveckan – ”vad är det som händer, skäggprydda unga män med brädspel i kafferummet?! Snart står det väl ett IPA-mikrobryggeri o puttrar bakom printern?” Och åter andra hörs klaga över att man inte kan åka kollektivt för ”det är bara utlänningar” på bussen.

Invandrare i alla länder generellt har sämre ekonomiska förutsättningar än infödda och kanske därför förlitar sig på kollektivtrafiken i högre grad. Men jag roade mig med att räkna huvuden på några färdmedel. Jag noterade att vare sig på hållplatser - eller bland dem som gick av och på – i centrala Göteborg var personer med ett utseende som hypotetiskt skulle innebära en egen invandringshistoria fler än trettio procent.

Kvinnors rättigheter har blivit alltmer självklara och inte minst efter #metoo diskuteras kvinnors integritet, rättigheter och frihet på arbetsplatser och i offentliga miljöer igen. Kvinnor får också alltmer inflytande över både ekonomi och politiska beslut i vårt land. Barns rättigheter och ställning i familjen har likaså blivit allt starkare över tid och barnkonventionen är på väg att bli svensk lag. Religiösa grupper som tidigare höll sig i bakgrunden syns nu i samhället och tar plats både i arbetsliv och i föreningsliv. Djurens rättigheter, hållbarhetsperspektiv och tillgänglighet för funktionshindrade är några aspekter som vägs in i allt från byggande till utbildningar. Allt det här utmanar gamla mönster, normer och hierarkier.

Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.

Den tid som flytt var en tid av ordning och reda, vitt papper och kulspetspenna och pengarna på fredag. Löften om att få den tiden tillbaka är falska. Alla.

Om skribenten

Marie Demker

Demker är professor i statsvetenskap. Hon är dekan vid humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

Visa mer...