Demker: Överallt tycks begreppet ”sanning” vara ifrågasatt

Ledare Artikeln publicerades
Ett antal av de stora brittiska tidningarna på torsdagen, efter att Donald Trump valts till USA:s nye president. Ett val vars kampanj har ställt frågan om ”sanning” på sin spets: finnes några sanningar 2016, eller är allt bara en fråga om ”åsikter”? Det synes som skrämmande många håller på det senare.
Foto:Tony Hicks
Ett antal av de stora brittiska tidningarna på torsdagen, efter att Donald Trump valts till USA:s nye president. Ett val vars kampanj har ställt frågan om ”sanning” på sin spets: finnes några sanningar 2016, eller är allt bara en fråga om ”åsikter”? Det synes som skrämmande många håller på det senare.

I den franska filmen ”Dagen efter denna” håller filosofiläraren Nathalie lektion med sina gymnasieelever under väldiga susande lövträd i en sommarljus park.

De diskuterar sanningen. Kan man debattera sanningen?, frågar hon lite provocerande sina elever. Och de svarar – i konsten finns inga sanningar, säger en, när blir något en sanning?, svarar en annan. Nathalie tar fasta på deras svar: Uppfattar ni att det råder osäkerhet kring Shakespeares genialitet? Är det många som tror att solen kretsar kring jorden?

Sällan har väl sanningen varit så omdiskuterad som i dag – den amerikanska valkampanjen, Brexit-debatten och politisk diskussion i sociala medier, överallt tycks själva begreppet sanning vara ifrågasatt.

Att var och en av oss har rätten till vår egen upplevelse av verkligheten är inte detsamma som att den upplevelsen också är en sanning i mer generell mening. Blivande president Donald Trump framhärdade under valkampanjen i att arbetslösheten är 30-40 procent när den verkliga andelen är knappa fem procent och har sjunkit. Trump hävdar att kolindustrin i Michigan förlorat 50 000 jobb på grund av president Obama när bakgrunden är klassisk strukturrationalisering sedan ett sekel plus den republikanske guvernörens egna beslut.

Att många väljare upplever arbetslöshet eller rationalisering och teknisk utveckling som ett hot innebär inte att påståendena om dem är sanna. Men just så dras slutsatserna allt oftare i politiska debatter. Mantrat ”att ta människors oro på allvar” betyder då antingen ingenting alls eller uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. En annan möjlighet är att den som säger så döljer sin egen politiska position bakom andra människors oro – den förmenta omsorgen om andra är egentligen bara ett argument för en annan politik än den som nu förs.

När vederhäftig statistik visar att våld mot kvinnor minskar över tid, att utrikesföddas barn har nästan lika hög sysselsättningsnivå som inföddas barn och att motståndet mot flyktingmottagning inte ökar kommer genast påståenden om motsatsen, ofta understödda av personliga anekdoter. I samma andetag presenteras politiska mål som tycks underbyggas av de egna sanningarna. Men politiska mål i kriminalpolitik, arbetsmarknadspolitik och flyktingpolitik kan inte sättas upp som reflexer av fakta!

Det finns värdekonflikter i politik, det är själva poängen med politik. Ingen kan logiskt dra slutsatser om vad som är bra eller dåligt utifrån en verklighetsbeskrivning – att kvinnor mördas av en partner i lägre utsträckning i dag än 1990 betyder inte att det är felaktig politik att vilja satsa resurser mot kvinnovåld. Och inte heller motsatsen förstås. Ett gott samhälle mejslar ut olika politiska mål och medel inom ramen för hyggligt gemensamma verklighetsramar. Politik är alltid att förändra, och då är det ideologiska mål vi borde vara oense om.

När politiska ledare bara bekräftar vår egen upplevelse som sanning får vi det som krävs för att slå oss till ro med den – i botten på populistisk anti-elit retorik ligger nämligen paradoxalt nog just en självbelåten auktoritär ideologi. Och därmed blir effekten en maktutövning till synes utan ideologi men istället försåtligt iklädd våra egna favoritmyter och käraste fördomar.