Demker: När ängsligheten bestämmer den politiska kursen

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Annie Lööf (C) var den enda i partiledardebatten som var ”positivt framåtriktad”, som Marie Demker skriver i sin söndagskrönika.
Annie Lööf (C) var den enda i partiledardebatten som var ”positivt framåtriktad”, som Marie Demker skriver i sin söndagskrönika.

”Sverige är inte vad det varit. Låt oss nu samla all vår styrka och allt vårt mod för att med gemensamma krafter vrida vårt land tillbaka till den tid vi alla känner som guldåldern.” Ja, riktigt så lät det inte från riksdagens talarstol den 16 oktober i år när höstens stora partiledardebatt avhölls.

Men undertexten från de tre största partierna var just den. När jag lyssnat på partiledarnas inledningar i efterhand är Annie Lööf (C) den enda som börjar positivt framåtriktat, men även hon övergår snabbt till den ”mörkare morgondag” som politiken skall lysa upp. Jonas Sjöstedt (V) och Johan Persson (L) börjar med kriget mot kurderna men talar sedan om motståndet mot höjd pensionsålder och om vikten av kunskap om historia. Båda sakerna karaktäriseras av motstånd mot förändring.

Det är svårt att tro att Sverige levt med en högkonjunktur som varat i nästan tio år och att vi toppar de flesta listor över länder i vilka t ex barn, gamla och funktionshindrade har det bäst. Eller listor över länder där friheten är störst, vården mest effektiv eller inkomstklyftorna små i internationell jämförelse.

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Framtidstro och framstegsoptimism finns och har helt tiden funnits bland gräsrötter i hela landet. Människor som arbetar oförtröttligt med siktet framåt. Jag möter då och då några som försöker ge asylsökande och invandrare en god start i Sverige eller ordnar frukost och lunch för hemlösa, någon som lägger sin fritid på att hjälpa andras barn med läxor, andra som på sin fritid fostrar barn och unga till en naturnära livsstil, vissa som skapar möjlighet för återbruk och skapar hållbarhet i lokalsamhället, några som blir tränare för barn i lagsporter samt de som engagerar sig i anhöriggrupper för demenssjukdomar. Exemplen kan multipliceras många gånger om.

Alla dessa människor besjälas av tron på förändring och framsteg. Glappet till politikens glåmiga värld kunde inte vara större.

Men det politiska ledarskapet är fullt upptaget med hur det var förr, ser sig ängsligt över axeln och vill inte sticka ut eller vika av från den inslagna vägen. Grupptrycket i den politiska klubben tycks massivt. Jag får lust att utbrista med Greta Thunberg: ”Hur vågar ni?”

Tron att hela svenska folket längtar tillbaka till 1950-talet är, för att uttrycka det milt, skapligt överdriven.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.