Marie Demker: Mediepopulismen urholkar demokratin
Men ofta lämnas jag lika oförstående efter dessa försök – ofta till och med mer frustrerad än innan inslaget sändes. Varför är det så?
Min tolkning är att journalister och programledare uppfattar sitt uppdrag som att ställa de vanliga medborgarnas ”dumma” frågor. Bortsett från underskattningen av medborgarnas tankeförmåga, är frågorna inte sällan formulerade så att det givna svaret är ett ja eller nej och dramaturgin handlar om att visa att personen inte vill svara just ja eller nej. Situationen kan illustreras genom den välkända anekdoten om personen som skall svara på om han ”slutat slå sin fru”. Svara gärna på den så får ni smaka på medicinen.
En annan variant är att hitta två personer som står så långt ifrån varandra som möjligt i en fråga och därmed illustrera konflikten genom att låta dessa två stånga sig blodiga i en lämplig så kallad debatt. Men det är ingen debatt, i en debatt finns argument och dynamik. I de här så kallade debatterna finns bara på förhand intagna positioner och nu skall vi som tittare eller lyssnare bara få ta del av skådespelet.
Ett tredje exempel är när någon myndighet har långsamma beslutsvägar som gör att beslut om vaccinering, bidrag eller utredning inte sker fort nog. Då får vi höra en eller flera besvikna medborgare som berättar hur dåligt beslutet är. I bästa fall får någon, av sin profession bunden, tjänsteman försöka förklara att det finns en viss handläggningsordning eller t ex krav på säkerhet innan man kan fatta ett beslut.
Tror någon att detta sätt att tänka kring och arbeta med journalistik ökar medborgarnas engagemang i samhällsutvecklingen? Knappast. Agerandet matar såväl den allmänna glidningen mot populism i debatten som de specifika ”troll” och provokatörer som frodas i sociala medier. Var är de pålästa, nyfikna och orädda programledare som likt Stephen Sackur i BBC-programmet HardTalk diskuterar politik och samhälle med beslutsfattare och kulturpersoner? Sådana intervjuer höjer ambitionsnivån och ger plats åt komplexa och motstridiga sanningar.
I en studie av italienska politikers sociala medier-agerande (facebook) visar de två italienska medieforskarna Mazzoleni och Bracciale (2018) att konsekvensen lätt blir att en ”endemic populism” (inhemsk populism) sväljer all politisk debatt. Jag ser även hos våra medier en glidning från argumentation och belägg till en vädjan till oreflekterade instinkter och längtan att smekas medhårs.
Just det sistnämnda är också populismens politiska strategi. Mediers osäkerhet om sin roll – måttstock eller vindflöjel? – krymper samhällsdebatten och urholkar demokratin. Jag skulle gärna med det brittiska underhusets talman John Bercow vilja hojta ”Order! Order!” med tordönsstämma. Frågan är varför vi inte själva ser hur vi glider ner i debattens kvicksand.
