Annons

Marie Demker: Ingen regeringsmakt byggs på besvikelsens grund

Partier med populistisk etikett har ökat sin närvaro rejält i Europas parlament. I en färsk kalkylering av väljarstöd anger Timbro att lika många väljare numera föredrar populistiska partier som socialdemokratiska partier.
Marie Demker
Ledarkrönika • Publicerad 24 februari 2019
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Populismen växer i Europa, inte sällan är den nära granne till de extrema partierna. Ibland är de omöjliga att skilja åt. Från vänster Lega Nords Matteo Salvini, österrikiska frihetspartiets Harald Vilimsky, franska Nationella frontens Marine Le Pen och holländska frihetspartiets Geert Wilders.
Populismen växer i Europa, inte sällan är den nära granne till de extrema partierna. Ibland är de omöjliga att skilja åt. Från vänster Lega Nords Matteo Salvini, österrikiska frihetspartiets Harald Vilimsky, franska Nationella frontens Marine Le Pen och holländska frihetspartiets Geert Wilders.Foto: Geert Vanden Wijngaert

Samhällsvetenskapen för en diskussion om hur populism skall definieras och i exakt vad dess karaktär består. Jag tillhör dem som menar att det som karaktäriserar populismen är ett särskilt tilltal och form eller t o m retorik. De partier som allmänt betecknas som populister har snarare något annat än ideologin gemensamt: de ideal och de värden de motarbetar.

Målet för dagens populister, menar jag, är att locka väljare som utan att ha något starkt politiskt intresse eller engagemang primärt är missnöjda med demokratin och med de beslut som fattats i demokratins namn. Vi har att göra med demokratins ”förlorare”, medborgare som inte accepterar spelreglerna när utfallen inte blir de önskade. När partisystemet i vårt land var endimensionellt, där motsättningarna grundade sig på fördelningsfrågor som skattepolitik eller tillgången till goda bostäder, fanns dessa väljare lite varstans bland partierna. Bland moderatväljare och socialdemokratiska väljare fanns grupper med samma typ av kritik – det som idag nog skulle benämnas populism. Men idag samlas dessa väljare i populistiska partier. De har fått ett alternativ. Partier som pekar mindre framåt mot nya mål men mera önskar en återgång till en nostalgiskt färgat dåtid. Åsiktsrepresentationen blir sannolikt bättre, valdeltagandet ökar nog och partimedlemmarna blir säkert fler. Men gynnas demokratin?

Annons

Det som förenar populistiska partier i Europa idag är vad de motsätter sig snarare än vad de förespråkar. För italienska, spanska, polska, ungerska, franska, brittiska, svenska och nederländska populister är det motståndet som står i centrum – motstånd mot rättsstatens oberoende och mediernas frihet, motstånd mot individualism, rörlighet och jämställdhet, motstånd mot miljörörelse och motstånd mot anpassning till klimatets behov, motstånd mot biologisk mångfald och skydd för såväl djurarter som oliktänkande, motstånd mot könets gråzoner, feminism, uppluckrade föräldraroller och sexuella friheter. Att vara missnöjd och besviken kan förena många av oss, men att presentera alternativ för framtiden brukar snabbt påvisa de underliggande intressekonflikterna.

Genom att samla väljare på missnöjets grund hittar populismen en minsta gemensamma nämnare – besvikelsen. Men så fort de politiska alternativen skall utmejslas uppstår motsättningarna igen. Populismen strävar därför efter att anpassa sitt budskap på ett sådant sätt att den alltid står på motståndsbarrikaden. Det våta fingret i luften avgör vartåt vinden blåser just idag. Och det går inte att bygga regeringsmakt på enbart besvikelse och missnöje.

Men vad gör vi den dag då de enda som kan bilda en parlamentarisk majoritet är de som vet vad de motsätter sig – medan de som förespråkar goda och konstruktiva lösningar faller isär genom bråk om detaljer eller positioner?

Annons
Annons
Annons
Annons