Demker: Hänvisas vi till oss själva är jämlikheten förlorad

Ledare Artikeln publicerades
Lottförsäljning har i långa tider varit en naturlig del av finansieringen av folkrörelsernas verksamhet. Bilden från ABF-huset i Stockholm.
Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT
Lottförsäljning har i långa tider varit en naturlig del av finansieringen av folkrörelsernas verksamhet. Bilden från ABF-huset i Stockholm.

Ett nytt år – fantastisk känsla! Kommer det nya året att följa upp förra årets trots allt oväntade politiska händelser?

Storbritannien röstade för att lämna den Europeiska unionen, Sverige införde gränskontroller mot Danmark och den politiskt oerfarne fastighetsmiljardären Donald Trump valdes till president i världens mäktigaste land.

Men den stora förändringen som skett gradvis under 2000-talet är snarast att de politiska institutionernas makt alltmera har undergrävts av globaliseringen men också ifrågasatts av oss medborgare som kräver individuella lösningar för det mesta.

Visst står de starka i meningen att val hålls och lagar stiftas, men innehållet i våra liv som medborgare och individer i vårt land bestämt alltmera av marknadskrafter, familjeband, kamratgäng och arbetsliv. De politiska institutionerna som auktoriteter har förlorat sin kraft som folkuppfostrare medan ekonomiska möjligheter och vänskapsband blivit allt viktigare. Det räcker att nämna skolan för att de flesta av oss skall känna igen bilden.

Skolan har, åtminstone enligt vissa undersökningar, fått sämre förmåga att kompensera för de sociala och ekonomiska ojämlikheter som barn lever under. Istället är skolan en arena för föräldrarnas och barnens förväntningar, förväntningar som emanerar mer ur familjens sociala position än ur barnens förmågor.

Förväntningar som lätt blir till ok på barn och ungdomars axlar, för åtminstone delvis är den ökade psykiska ohälsan en konsekvens av orealistiska förväntningar på livet.

Politiken i form av institutioner och ordningar kommer allt längre från människornas egna liv och önskningar, men människor är politiska varelser. Vi sluter oss samman i nätverk, organisationer och aktionsgrupper. Vi skriver under upprop och engagerar oss som volontärer. Vi blir delar av grannskapets brottsbekämpning och fiberföreningar, ägnar tid åt historiska efterforskningar från hembygden via facebookgrupper och diskuterar politik i jaktlaget.

Det är svårt att mäta om engagemanget i dessa former ökat eller minskat men det mesta tyder på att vi minst håller på som förr.

Istället har dock de politiska partierna och ungdomsorganisationerna tappat både folk och möjligheter. Men människors intresse för politik och samhälle minskar inte. Istället är det de politiska institutionerna som vartefter tappar sin direkta betydelse för våra livsvillkor.

Social förmåga, vänner, ekonomi, familjeband, anpassningsförmåga, arbetsliv, utbildning och bostadsort har förstås alltid varit viktiga livsvillkor. Men under efterkrigstiden växte också det starka samhället fram som en kompensatorisk kraft. Utbyggd högskola, föräldraförsäkring, bostadsbidrag och studielån är bara några exempel på sådant som givit sådana som jag en chans till frigörelse och förkovran.

Reformer av detta slag tycks dock inte återfinnas vid horisonten och myndigheter har numera istället stort fokus på kontroll och granskning. Så var finner vi idag stöd för att förverkliga våra egna livs potential bortom strukturella hinder? Om vi hänvisas endast till oss själva är kampen mot ojämlikheten förlorad.