Demker: Finurligt men feltänkt franskt valsystem

Ledare ,
Elyséepalatset 14 maj: Här skedde skiftet på presidentposten. Fracois Hollande väntade på trappan för att ta emot sin efterträdare Emmanuel Macron. I dag hålls den sista omgången i valet till nationalförsamlingen.
Foto:

Även om det franska parlamentsvalet ännu inte är fullt ut genomfört talar det mesta för att president Emmanuel Macrons egen rörelse får majoritet i den franska nationalförsamlingen.

Artikeln publicerades 18 juni 2017.

Kanske når den i kväll till och med den största majoriteten sedan femte republiken infördes 1958/1959.

Att presidenten får ett stort stöd för sin politik i parlamentsvalen är inte ovanligt sedan presidentval och parlamentsval synkroniserats med fem-års-mandat. Så har det varit i parlamentsvalen 2002, 2007 och 2012, de tre tidigare val där presidenten valts först och därefter parlamentet.

I valet 2002 när gaullisten Jacques Chirac vann över Jean-Marie le Pen fick Chiracs parti också en ovanligt stor majoritet i parlamentet. I valet 2007, när Nicholas Sarkozy, fostrad i gaullistpartiet men sedan integrerad i det sammanslagna högerblocket, vunnit presidentvalet, var parlamentsmajoriteten något mindre. Och efter socialisten Francois Hollandes seger 2012 kom presidentmajoriteten att krympa ännu mer.

Många invänder att valdeltagandet tycks bli det lägsta någonsin under femte republiken. Viktigare än det enskilda valet är att valdeltagandet i parlamentsvalen generellt hamnat på en lägre nivå efter det att president- och parlamentsval synkroniserats. Finns det ett samband? Från att ha pendlat mellan 70 och 80 procent (med undantag för 1988 då man återgick till majoritetsval efter att ha haft proportionella val 1986) har valdeltagandet i parlamentsval nu fallit ned till nivåer runt 60 procent. Möjligen blir årets val det första någonsin med ett valdeltagande under 50 procent i båda omgångarna.

Det franska valsystemet är finurligt, kanske på gränsen till svårbegripligt, men det ger en sällsynt möjlighet till en slags ”andra-röst” för många väljare. Kombinationen av majoritetsval i enmansvalkretsar och möjlighet till politisk omgruppering ger väljarna en bättre chans att få gehör för sina preferenser än t ex i Storbritannien. Finns det olika politiska projekt, vilket är det vanliga, som representerar en icke-försumbar minoritet får de försöka skapa allianser för att göra konfliktlinjen tydlig för väljarna. Därefter röstar väljarna igen och kan därför påverka både avvägningen mellan politiska projekt och det faktiska utfallet.

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Det franska semi-presidentiella systemet har alltmer antagit formen av ett rent presidentsystem där partierna endast blir valorganisationer för kandidater i valen - inte organisationer som formulerar politiska reformprojekt.

Frågan är hur länge den femte republiken består i sin nuvarande form – oavsett Macron. Men det är ju en betydligt svårare och mer långsiktig fråga än utfallet av det parlamentsval Frankrike just nu genomför.