Demker: Demokratin behöver de konservativa

Ledare
Angela Merkel framför bild av Västtysklands förste förbundskansler Konrad Adenauer, kristdemokrat och ideologiskt konservativ.
Foto:

Hemligheten med demokratins överlevnad och stabilitet ligger i de konservativa partiernas händer. Ja, det menar i alla fall Daniel Ziblatt, professor i statsvetenskap vid Harvarduniversitetet i USA. Ziblatt hävdar att när konservativa krafter historiskt varit välorganiserade och tagit strid mot höger-extrema och anti-demokratiska grupper så har den liberala demokratin haft bättre chanser att överleva än när så inte är fallet.

Förklaringen är, menar Ziblatt i sin nya bok ”Conservative parties and the birth of democracy”, att konservativa partier artikulerar och försvarar intressen hos samhällets elit - både ekonomiskt och statusmässigt - grupper vars privilegier helt enkelt hotas av demokratin. När de konservativa strömningarna bildar parti och blir del i en demokratisk utveckling har därför en tänkbar upprorsgrupp redan desarmerats. Ziblatt menar att också idag är de konservativa partiernas organisering och utveckling centrala för demokratin, deras agerande avgör hur stort inflytande anti-etablissemangsrörelser och andra grupper som avskyr liberal demokrati får.

Kanske var det exakt vad min gamle handledare (boråsfödde) professor Bo Särlvik menade när han redan i början av min forskarutbildning påpekade att den avgörande förklaringen till samhällsutvecklingen i Västeuropa inte handlade om socialdemokratin utan om högerpartiernas acceptans av demokratin och välfärdsstaten i bred mening.

Så blev också mitt forskningsområde ideologier och partier inom det konservativa, nationalistiska och fascistiska fältet. Jag hade nog redan under studier i historia anat att dessa rörelser var mer avgörande för demokratin än en aldrig så klämkäckt reformistisk socialdemokrati.

Därför är det med många funderingar kring den svenska konservatismen jag återvänder från en vecka på Gotland, den s k Almedalsveckan, där ”vintern, ja rent ut sagt fascismen stod för dörren” för att citera Ola Magnells magnifika ”Hos kuratorn” från 1979 (från skivan ”Straggel & Strul”).

När nu rörelser som Nordiska Motståndsrörelsen, vilka är öppna fiender till vår liberala demokrati, väljer att rama in Anna Kinberg Batras Almedalstal med sina fanor då började jag fundera på var den ideologiska debatten – inte den moraliska – inom konservatismen är? Visst skall vi fördöma och säga ”åk hem” men i längden är det politiska idéer och politisk handling som förändrar samhället. Inte moraliserande.

För stora delar av svensk borgerlighet, att döma av talen, är staten alla goda gåvors givare – om inte annat som kontrollfunktion. Individen har inget behov av samhällets sociala gemenskap och det civila samhället förväntas leva under marknadens färla. Ledarskapet inom svensk borgerlighet tar sällan eller aldrig initiativ till en konservativ idédebatt.

I Europa har vi idag två konservativa ledare som varit avgörande för utvecklingen av europeisk politik, Theresa May och Angela Merkel, nog borde dessa två ledares drivkrafter och principer vara intressanta för en modern konservatism? Men i den politiska diskussionen i vårt land tycks all konservativ debatt handla om populism, invandring och ömsesidiga anklagelser om identitetspolitik.

Konservatismen behöver en nytändning, en ideologisk och intellektuell utveckling som vi inte sett sedan 1980-talets nyliberala våg. Jag hade önskat att Almedalens olycksaliga besök från nazister kunde vara startskottet för en sådan debatt. Låt oss med viss förväntas se valåret 2018 an.