Debatten borde handlat om varslet

Ledare Artikeln publicerades

Att årets första partiledardebatt handlar om allt annat än om hur arbetsmarknadspolitiken måste reformeras, samtidigt som Arbetsförmedlingen lägger ett jättevarsel, kan knappast betraktas som särskilt förtroendeingivande.

I samma ögonblick som statsminister Stefan Löfven (S) inledde partiledardebatten kom beskedet att Arbetsförmedlingen varslar 4500 anställda med hänvisning till ”nya förutsättningar”. I normala fall knappast en formulering som brukar räcka för ett varsel av den storleken. Men bakom denna återhållsamma formulering döljer sig effekten av bland annat minskade programmedel och kraftiga besparingar till följd av att Sverige regeras med Moderaternas och Kristdemokraternas budget.

Så ja, det handlar om nya förutsättningar.

Men det är långtifrån hela sanningen.

Det varslet är motiverat oavsett storlek på anslaget från staten.

Även om det var en korrekt beskrivning av sakläget som AF:s generaldirektör Michael Sjöberg ställde sig bakom i ett pressmeddelande, är naturligtvis valet av tidpunkt för varslet likafullt en politisk markering. Att endast Jonas Sjöstedt (V) valde att ta upp frågan om storvarslet i debatten, och i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD), förvånade knappast; vänsterledaren ville mest åt den billiga poängen: ”Det är ditt parti som tryckt på knappen, det är du som skickar ut Arbetsförmedlingens personal i arbetslöshet” vållade inte Åkesson några problem och fick heller inget större gehör i kammaren.

Inte för att Sjöstedt hade fel i sak, utan därför att vetskapen om att jättemyndigheten inte är en jobbmyndighet är så utbredd.

Alla vet – från höger till vänster – att Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form inte fungerar.

Under onsdagen presenterade även regeringens särskilda utredare Cecilia Fahlberg arbetsmarknadsutredningens slutsatser. En avgörande orsak till varför AF inte fungerar som det var tänkt är att regeringens styrning av myndigheten har präglats av ”hög detaljeringsnivå, kortsiktighet och ryckighet”, som Fahlberg formulerar det i en artikel på DN Debatt samma dag. Det uppdrag som myndigheten har haft kan därför beskrivas som ”ett illa hopsytt lapptäcke av uppdrag”. Det som behövs är en ny instruktion och att förvaltningsanslagen ”sänks kontinuerligt”. Fahlbergs analys är korrekt även om hennes åtgärdsförslag kan betraktas som överspelade vid det här laget: Punkten 18 i januariöverenskommelsen mellan Centerpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har rubriken ”Arbetsförmedlingen förändras i grunden”.

Kring denna hade partiledardebatten gärna kunnat kretsa, men då hade de nya skiljelinjer som nu syns i riksdagen blivit nedtonade. Ty även om Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) gjorde sak av att kritisera det nya mittensamarbetet råder det inga som helst tvivel om att även de är inne på samma linje.

Därför är inte så lite enerverande att tvingas konstatera att dessa gemensamma ambitioner offras trots en påtaglig samsyn. En partiledardebatt om hur det som ersätta Arbetsförmedlingen ska bli bättre, effektivare och mer inriktat mot dem som står längst ifrån arbetsmarknaden anses inte prioriterat. Och inte blir den prioriteringen så värst mycket begripligare om man ser till vad som istället ansågs vara viktigare – att markera avstånd, fördela skuld och anklaga varandra för att inte ta de stora samhällsutmaningarna på allvar.

I ett läge där 4500 tjänstemän på landets största myndighet varslas om uppsägning, och anledningen så tydligt kan förklaras med långvarigt politisk velande, ter spelet i kammaren cyniskt i överkant.

Det mesta i debatten kretsade istället kring resultatet av regeringsförhandlingarna mellan S, MP, C och L – och den så kallade Januariöverenskommelsen. Det mesta var således förutsägbart utifrån redan intagna positioner, även om det fanns en del starka anföranden och vassa repliker. Utan tvekan fick Ebba Busch Thor stilpoäng för att ha citerat Blå tågets ”kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen” i en bostadspolitisk ordväxling.

Annie Lööfs (C) replik ”jag noterar att Ebba Busch Thor tar replik på mig, men inte på Jimmie Åkesson” ska inte nödvändigtvis uppfattas på det sätt som centerledaren vill antyda. Inte heller ska svaret till JImmie Åkesson, om varför M-ledaren inte vill ”samarbeta med konservativa”, uppfattas som att Ulf Kristersson ger SD-ledaren rätt till häften när han förklarar det omöjliga i en sådan förbindelse med att Moderaterna är ett ”liberalkonservativt parti”.

I ett avseende var dock årets första partiledardebatt historisk: Att det interna umgänget mellan de borgerliga partierna har förändrats och försämrats i och med det nya mittensamarbetet manifesterades av det faktum att det är drygt 14 år sedan en Allianspartiledare tog replik på en annan.

Det återstår många partiledardebatter innan det drar ihop sig till nästa riksdagsval. Det finns ingen anledning att i förväg utesluta att även de borgerliga partierna kan hitta fram till en ny gemenskap.

Men det förutsätter att grälsjukan snart ersätts av en konstruktivare anda.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.