Ledare: De som kan säga stopp vågar inte

Ledare Artikeln publicerades
En historisk bild är det allt, bilden som bekräftar det första mötet mellan en sittande amerikansk president och Nordkoreas diktator.
Foto: Evan Vucci
En historisk bild är det allt, bilden som bekräftar det första mötet mellan en sittande amerikansk president och Nordkoreas diktator.

Medan världen försöker förstå om Singapore-avtalet verkligen betyder mer än orden på ett papper, lämnar bilderna från veckans viktigare politiska scen, G 7-mötet i Quebec, inte mycket över till tolkning.

Alldeles oavsett att man kan ta till hårt språkbruk med sina närstående i stundens hetta, de brukar veta att de ändå grundar sig i kärlek, och alldeles oavsett att det kan finnas taktiska skäl till överdrivet smicker och jovialitet i försök till försoning med en gammal fiende eller konkurrent, är det svårt att tolka dessa dagars bilder från den globala politiska scenen som annat än en bekräftelse:

USA:s president och hans allt större lojalt följande skara inom det republikanska etablissemanget inte bara otrivs i sällskap med företrädarna för de länder som varit supermaktens närmast allierade, de som tillsammans format det vi kallar västvärlden.

När man använder uttryck som att Kanadas premiärminister Justin Trudeau är ”oärlig” och ”svag” och river sönder en gemensam kommuniké bara timmar efter att G 7-mötet avslutats, när man skickar fram sina närmaste medarbetare för att i tv säga sådant som Trudeau ”förrått” USA och att ”det finns en särskild plats i helvetet” för sådana som honom när man i samma veva talar i varma ordalag om att Ryssland och Vladimir Putin måste släppas in i G 7-värmen igen, när man hyllar Kinas president Xi Jinpings språkbruk och talar om stora gemensamma framsteg, styrker det bilden som vi länge befarat men helst velat skjuta ifrån oss:

Donald Trump vill driva fram ett paradigmskifte i världspolitiken.

I Sydkorea följdes mötet i Singapore förstås med det största intresse. Här i en elektronikaffär i Seoul.
Foto: Ahn Young-joon
I Sydkorea följdes mötet i Singapore förstås med det största intresse. Här i en elektronikaffär i Seoul.

Visst ska avtalet med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un analyseras. Självklart är det en oerhörd lättnad att han och Trump kunde träffas i Singapore. De som talar med varandra brukar hålla sig ifrån krig. Kanske är det så som Donald Trump hävdade på presskonferensen efteråt, att hans nye kompis Kim faktiskt kommer att inleda en nedmontering av kärnvapnen.

Men om det vet vi faktiskt ingenting. Vi vet att Trump själv har ett enormt behov av att, fem månader före kongressvalet på hemmaplan i november, skapa en bild av sig själv som framgångsrik statsman. Men den avtalstext som undertecknades på tisdagsförmiddagen, svensk tid, säger egentligen ingenting om huvudfrågan.

Nordkorea lovar att bidra så att kvarlevorna efter omkring 6 000 amerikanska soldater som antas finnas kvar där efter Koreakriget kan återfås av de anhöriga i USA. Vackert så, men det förefaller vara den enda konkreta nordkoreanska eftergiften.

Donald Trump, däremot, lovade att genast upphöra med de ”krigsspel” – han använde det uttrycket – som USA bedriver tillsammans med Sydkorea. Det handlar alltså om samövningar för att stå redo att försvara sig mot den aggression som Nordkorea synnerligen väl demonstrerat under många år.

”De är villiga att avveckla kärnvapnen”, tvingades Trump att svara när han pressades på avtalets faktiska innebörd under presskonferensen. Vi håller alla tummar i världen för att Trump har rätt. Men i grunden lovar nu Nordkorea precis det man lovade redan 1992, om att bidra till att kärnvapnen skulle bort från ”koreahalvön”. ”Kim ser ut att ha totalt förhandlat bort Trump, och det är otäckt att Trump inte verkar förstå det”, sammanfattade New York Times ledarkolumnist Nicholas Kristof.

Innan vi vet mer om hur Kim Jong-Un själv på hemmaplan i Nordkorea beskriver uppgörelsen och gör tydligt vad som gäller – stämmer, till exempel, det som Trump hävdade att amerikanska inspektörer kommer att släppas in i landet? – väljer vi att betrakta avtalet för vad det är: Ett papper.

Under tiden blir utfallet på Trumps egen hemmaplan av Showen i Singapore intressant att följa. Genast gjorde presidentens personliga hejaklacks-tv-kanal, Fox News, allt de kunde för att beskriva avtalet som en enorm framgång.

Donald Trump när han klev ombord på Air Force One för att flyga hem från Singapore.
Donald Trump när han klev ombord på Air Force One för att flyga hem från Singapore.

Den inflytelserike kolumnisten och nationalekonomen Paul Krugman skriver under rubriken ”En Quisling och hans möjliggörare” om alla inom det republikanska partiet som om de verkligen ville skulle kunna sätta stopp var vansinnigheterna, men som – inte minst på grund av inflytandet som just Fox News utövar genom att de har Trumps trogna väljarskara som tittare – helt enkelt inte vågar, av rädsla för att mista sina positioner i valet i november.

Krugman är inte nådig: ”Ett av våra två stora politiska partier förefaller vara hopplöst och oåterkalleligt korrumperat. Och om detta parti inte bara förlorar höstens val utan även börjar förlora mer regelbundet är Amerika som vi känner det slut”.

Implikationerna för Europa, för Sverige, går knappast att överskatta. En helt central fråga för oss som fortfarande vill tro på den transatlantiska länkens framtid blir om dialogen under Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli kan fungera bättre än under G 7-mötet i helgen i Quebec.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.