De som anser att polisens id-kontroller är felaktiga har en fråga att besvara

Ledare Artikeln publicerades
Inrikesminister Anders Ygeman och justitieminister Morgan Johansson under torsdagens presskonferens.
Foto:Fredrik Sandberg/TT
Inrikesminister Anders Ygeman och justitieminister Morgan Johansson under torsdagens presskonferens.

De som tycker att det är fel att polisen ska få uppdraget att mer systematiskt leta efter personer i skuggsamhället, de som kanske diskar eller städar utan tillstånd att vistas i landet och för usla löner, har en fråga att svara på.

Den skulle kunna formuleras så här:

Är det mindre illa att det etableras ett än större parallellsamhälle, än att regering och myndigheter försöker återskapa respekt för asylsystemets andra, jobbiga, sida, att den som inte anses ha skyddsbehov också måste återvända?

Är möjligheten att kunna leva gömd, utanför samhällets skyddsnät, även om det innebär rent slavliknande arbetsförhållanden hos skrupulösa ”arbetsgivare”, viktigare, oavsett vilka konsekvenser det får för snedvriden konkurrens, för skador och sjukdomar?

Den som inte redan har sett SVT:s ”Uppdrag Granskning” förra veckan bör göra det. Förutom att reportaget avslöjade en förfärande flathet från en rad myndigheter som i stället för att man hade stoppat ett grovt fuskande företag i Hisings-Backa – som staten även betalat ut flera miljoner till i lönebidrag – kunde före detta anställda berätta hur bolaget systematiskt låtit mongoler utan arbetstillstånd utföra både kriminellt och farligt arbete.

”Jag sa till chefen att det inte var ok. Men han sa ”vi är ett asiatiskt företag, vi följer asiatisk lag”. Jag fattade inte vad han snackade om, vi är ju i Sverige”, sa den tidigare anställde i en intervju.

Givetvis finns detta skuggsamhälle, denna svarta ekonomi där personer saknar arbetstillstånd, även i Borås och Sjuhärad.

Att utmaningen, som det heter, för att åtminstone minska ökningstakten i framväxten av detta skuggsamhälle nu blivit central regeringspolitik är inte att förvåna.

Alliansen lät sig före valet skrämmas av kritiken mot det så kallade Reva-projektets iögonfallande id-kontroller i Stockholms tunnelbana. Att driva frågan om kontroller av svartarbete för att hitta personer utan uppehållstillstånd blev också underordnad oron för att spela fackförbundens önskan att strypa arbetskraftsinvandringen i händerna.

Socialdemokraterna å sin sida vet i dag att stora väljargrupper förväntar sig tuffare tag, och betydelsen av att hejda väljarflödet till Sverigedemokraterna och att inte ge Moderaterna en egen spelplan bedöms som viktigare än att lyssna till de delar av opinionen som driver paroller som ”ingen människa är illegal”.

De förslag som ministrarna Anders Ygeman och Morgan Johansson (S) presenterade på torsdagen synes rimliga. Även Centern, som tidigare ställt sig tveksamt till arbetsplatskontroller utan konkret misstanke, förefaller ha svängt. Nu gäller att kontrollerna sker med rimliga mått av återhållsamhet.

Inte minst centralt är beskeden om bättre kontroll av ID-handlingar i allmänhet. Det borde ha skett för många år sedan och även här slarvade Reinfeldts regering. Återigen: det handlar om att upprätthålla respekten för asylsystemet.

Räcker de nu föreslagna åtgärderna för att skuggsamhället ska upphöra? Nej, knappast. Ett Moderaterna som skiftat politik vill nu också se en rad andra åtgärder, som fler förvarsplatser, fler poliser som arbetar med frågan, en fördubblad väntetid för att lämna in en ny asylansökan, liksom stopp för kommuner att ge försörjningsstöd till personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd.

Dessa förslag bör regeringen också hålla dörren öppen för. Men det är samtidigt nödvändigt att här förs en bred samhällsdebatt där argumenten synas i sak och utan fingerpekande; Vad är effektivt? Vad är anständigt? Hur upprätthålls förtroendet för asylsystemet även på lång sikt?

En av de svåra frågor som torsdagens regeringsbesked inte svarar på är vad som kan och bör göras i de allt fler fall där det råder så kallat verkställighetshinder. Det kan handla om en person som bedöms vara en säkerhetsrisk och därför inte beviljats uppehållstillstånd. Det kan handla om att hemlandet vägrar ta emot sin medborgare eller att det föreligger risk för att denne utvisade kan utsättas för till exempel tortyr.

Att år efter år efter år leva i limbo utan möjlighet att kunna försörja sig lagligt i Sverige är förstås inte heller rimligt. Arbetet med de så kallade återvändaravtalen är nödvändiga, men kommer inte att lösa alla fallen.