De bästa av fiender
I vilket annat läge kallar två partiledare till gemensam presskonferens för att berätta att de ska göra det som deras ämbeten innebär dagligdags, nämligen att debattera med varandra. Visserligen nu vid tre specifika tillfällen under den stundande EU-valrörelsen. Men ändå. Det var uppenbart att sensationen låg i något annat – och att presskonferensen sannolikt varit en förutsättning för upplägget.
Det finns såklart ett visst mått av ironi i att Liberalerna och Sverigedemokraterna, de svurna fienderna framför allt inom europapolitiken, nu lyckas tjäna på ett gemensamt upplägg. L är marginaliserade sen länge, med ett förstanamn på de omtryckta EU-valsedlarna som är bekant för få. SD å andra sidan har väljare som inte har högt valdeltagande i EU-valen, och vill mobilisera dessa och maximera antalet röster.
Egentligen är det genialt. Socialdemokraterna och Moderaterna har historiskt sett presterat dåligt i EU–val. Deras toppnamn, Tomas Tobé och Helene Fritzon, är knappast några kioskvältare. Och den klassiska höger/vänster-konflikten dem emellan gör sig inte bra när det kommer till EU–politik. GAL/TAN–skalan däremot är betydligt mer intressant i dessa sammanhang, och där tar nu SD och L plats vid varsitt roder, som exponenter för dessa motpoler. Så lyckas ett utdömt och ett fördömt parti bli potentiella huvudalternativ med bara tre veckor kvar en av sällsynt avslagen valrörelse.
Tankarna går osökt till debatterna som ABC sänder inför det amerikanska valet 1968 mellan rivalerna Gore Vidal och William Buckley jr. Dokumentären om dem heter “Best of enemies” – de bästa av fiender. Lite så känns upplägget mellan Björklund och Åkesson. Men som en person uttrycker det i dokumentären “Det negativa var att Gore bidrog till att Buckley blev TV-kändis”. Lite som att Björklund nu bidrar till att Åkesson blir ett av två huvudalternativ i EU–valet.
Björklund kan tala sig varm om att inte öka SD:s inflytande. Men han bidrar nu själv till något som sannolikt kommer öka deras väljarstöd.
Det är ett upplägg som riskerar att ställa upp ett polariserat val för väljarna, där den federationsvänliga och EU-skeptiska inriktningen blir alternativen. Nog kommer de höja temperaturen, men debatterna dem emellan lär knappast bidra till en nyanserad valrörelse.
Intentionen, att höja valdeltagandet, får ändå anses god. Att valrörelsens konflikter blir lidande rör inte L och SD som vill maximera sitt väljarstöd. L vill bli relevanta och SD vill bli normala. Det är därför inte särskilt vågat att anta att presskonferensen var ett villkor från Åkessons sida, för den turné med tung mediabevakning som Björklund så gärna ville ha. Då får man stå ut med ett och annat. Björklund och Åkesson är säkerligen oense om det mesta, men det är de som nu gemensamt sätter tonen för en polariserad valrörelse där politiskt samtal blir debatt.
Och så står Åkesson där med knutna nävar och Björklund med bistert leende. Som en illustration över de bästa av fiender – och politik när den är som sämst.
