Annons

Mikael Hermansson: De ”anständiga” och de ”oanständiga”

Pågår det en ”konservativ vändning” av samhällsdebatten? Eller handlar det ännu en gång bara om att ”invandringen” kan användas som ett politiskt redskap för att sprida rädsla och missnöje?
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 4 februari 2018
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Konservatismens budskap i vår vardag; en klisterlapp på en stolpe vid Kungsleden i Borås.
Konservatismens budskap i vår vardag; en klisterlapp på en stolpe vid Kungsleden i Borås.

Vid en första anblick var det bara ännu en klisterlapp på ännu en stolpe. På den stod det i blockbokstäver ”FOLK, FAMILJ, NATION, TRADITION”. Sedan slog trafikljuset om och det var dags att gå vidare.

Först när Svenska Dagbladet kulturredaktion inledde sin serie om konservatismens framtid blev det aktuellt att återvända till vad som nog får sägas vara en bra sammanfattning av ett antal värdeord som ofta används när denna ism förs på tal. Men det var samtidigt något som skavde i minnet. Vem eller vilka var det som stod bakom budskapet på klisterlappen?

Annons

Avsändaren, Det fria Sverige, visade sig efter en snabb koll höra hemma i den del av det ideologiska landskapet som bäst kan beskrivas som en del av nazismen. Och plötsligt var det inte längre lika lätt att bara gå vidare. Ty den motsättning som klisterlappens budskap och dess avsändare utgör, visar att det är omöjligt att inte göra skillnad mellan ”anständiga” och oanständiga” när konservatismen dissekeras; jag skulle vilja se den som på fullt allvar hävdar att nazister ska betraktas som anständiga.

Föga förvånande hävdar en av debattörerna i SVD:s serie, Ann Heberlein, att den motsättningen inte existerar. För henne går skiljelinjen snarare ”mellan dem som ser de problem vårt land brottas med och mellan dem som ägnar sig åt önsketänkande”. Heberleins bidrag till serien kan dock sägas vara att beskriva konservatismens uppgift som att vara ”ett svar på det moraliska och kulturella kaos som postmoderna idéer och relativistiska resonemang skapat”. I slutet av sin artikel sätter hon, numera riksdagskandidat för Moderaterna, namn på dem som hon uppenbarligen menar bär ansvaret för detta – ”regeringen Reinfeldt” och den ”liberala sirensången” som denna ska ha ägnat sig åt.

Historieprofessorn Dick Harrisons bidrag inrymmer en passage där en marxistisk kollega till honom citeras, den brittiske historikernestorn Eric Hobsbawm, vars beskrivning av den tidiga 1800-talskonservatismen kan fungera som ett omdöme om Heberleins resonemang ”såsom varande i avsaknad av egentlig ideologi utöver missnöjet och rädslan”. Det ligger något i detta, och det som idag kallas för en ”konservativ vändning” ska därmed inte uppfattas som en ideologisk renässans, utan snarare något som inskränker sig till att vara ett uttryck för vissa gruppers vilja att använda just rädsla för och missnöje med ”invandringen” för politiska ändamål.

Det är naturligtvis en förenkling. Men det är samtidigt ett antagande som bygger på hur debatten förs just nu. I sak råder ingen större oenighet över ism-gränserna om att invandring och integration även fortsättningsvis kommer att leda till sociala och politiska problem. Däremot tycks det vara så, att när debatten förs med konservativa förtecken så tenderar den att utgå från att FOLK, FAMILJ, NATION, TRADITION är något oföränderligt som hotas och inte utvecklas av just invandringen. Men inte ens konservatismens grand old man Edmund Burke såg på samhället på det sättet. Snarare såg han förändringen som ofrånkomlig, men förordade att den skulle ske med försiktighet, ansvar och omdöme som ledstjärnor.

När SvD:s Malena Rydell i ett mastodontreportage nyligen skildrade hur konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala blivit tummelplats för brunanstruken höger, och där hon lägger de ideologiska länkarna mellan vissa moderater, kristdemokrater och Sverigedemokrater i öppen dager, reagerade Heimdals seniorer med kraft och krävde ett förbud för medlemmar att ha kopplingar till SD.

Det om något visar att den verkliga ”konservativa vändningen” i första hand bör förstås som en intern debatt inom en avgränsad krets och inte som ett pågående ideologiskt paradigmskifte i samhällsdebatten.

Och att nazister och konservativa kan ha såväl invandringskritiken som föreställningar om FOLK, FAMILJ, NATION, TRADITION gemensamt, innebär inte att de för den skull är av samma skrot och korn. Men för att klara av att göra detta tydligt går det inte att smita. Det är helt enkelt nödvändigt att göra skillnad mellan ”anständiga” och ”oanständiga” i den konservativa debatten.

Annons

Annons
Annons
Annons
Annons