Därför måste Europarådets kritik avvisas
I fredags riktade Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Nils Muiznieks, skarp kritik mot dagens svenska flyktingpolitik. ”Sverige har varit ganska generöst mot flyktingar och asylsökande, men det här nödläget som infördes för fler år sedan behövs inte längre och ni kan återvända till er traditionella, bättre politik mot flyktingar och asylsökande”, var Muiznieks kommentar till TT.
Kritiken grundar sig på den rapport som Europarådet, som inte är ett EU-organ, upprättade förra året. Europarådets kommissionär besökte Sverige så sent som i oktober och sammanträffade då med ett antal regeringsrepresentanter, företrädare för myndigheter men också för flyktingar och ensamkommande unga från Afghanistan. Rapporten kan således sägas ha en bred bas för sina slutsatser.
Mer specifikt skjuter Europarådet in sig på de svenska förändringarna av reglerna för familjeåterförening och att det numera görs åtskillnad mellan dem som har flyktingstatus och dem som fått tillfälligt uppehållstillstånd för att de betraktas som ”alternativt skyddsbehövande”. I det senare fallet är normalregeln numera att anhöriga inte får komma till Sverige.
Av kommissionärens ord går det att dra slutsatsen att den svenska regeln krockar med Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, vilken kan sägas utgöra själva granskningens grund. Kritiken som uttalas omfattar också den redan starkt ifrågasatta hanteringen av de medicinska åldersbedömningarna av ensamkommande.
Om Europarådets kritik ska omvandlas till en riktningsvisare för hur den svenska flyktingpolitiken ska förändras, kan denna hittas i Muiznieks ord om att ”man måste ha en human och flexibel inställning”. Men av migrationsminister Heléne Fritzons kommentar kan man lätt få intrycket att en sådan inställning inte kommer att bli aktuell, när hon villkorar varje förändring med att EU först måste ändra sig: ”Så länge vi inte har uppnått en gemensam syn på hur vi ska ta ett solidariskt ansvar är det inte möjligt från svensk sida att göra förändringar”.
Det låter hårt. Det är hårt – men Fritzon har rätt. Den tillfälliga asyllagen löper ut först i juli 2019. Det enda som skulle kunna få denna regering eller nästa att ändra den i förväg vore att EU-ländernas enas om en ny, gemensam flyktingpolitik. Målet för de svenska ansträngningarna måste vara att med alla till buds stående medel bidra och underlätta för att en sådan ska komma på plats så fort som möjligt.
Men den ambitionen innebär inte att en annan flyktingpolitisk hållning inte skulle vara välkommen. I längden går det inte att vända dövörat till när Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter vädjar om en mer human och flexibel inställning
