Dags att riva Löfvens svartbygge

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Jonas Ekströmer / TT

När Aftonbladet avslöjar att Stefan Löfven (S) har anlitat ett företag som saknar kollektivavtal för att snickra på sin sommarstuga, blir bilden av honom därefter. Men oavsett att den gamle Metallordföranden talar med kluven tunga så är inte frågan om vem som har spikat ihop hans sommarstuga den viktigaste i dagsläget.

Det är långt mycket värre att Löfven spikat ihop en regering som bara kan beskrivas som ett svartbygge.

I det läget har Löfven inget val. Utan en stabil grund – Löfven har inte förmått att skaffa sig majoritet i riksdagen för annat än sin budget – för sitt regerande måste han försöka ändra omvärldens syn på dagspolitikens villkor. Då ”gnäller” de partier som statsministern inte brytt sig om att förhandla med, utan sitter i ett ”hörn” och djävlas med det ena tillkännagivandet efter det andra.

Det enda som Stefan Löfven kan göra i det läget är att fortsätta stirra tomt ut genom de stora fönstren på statsministervåningen och låtsas som att det som tornar upp sig utanför inte betyder något.

Han får verkligen anstränga sig; Sveriges riksdag är en imposant skapelse där den tornar upp sig på Helgeandsholmen.

Men i ett läge där Sveriges statsminister har tröttnat på att riksdagen inte låter honom styra landet som han vill är hans sura reaktioner begripliga. Men felet är endast hans eget, precis som när han valde byggfirma. Han har själv skruvat ihop en regering som inte håller måttet.

Ett sådant fuskbygge håller som bekant aldrig i längden.

Hade Stefan Löfven däremot varit angelägen om att inte se Helgeandsholmens folkvalda som en ondskefull hägring och återkommande påminnelse om att hans regering saknar ett tillräckligt stort folkligt mandat, då hade han agerat annorlunda redan från första början.

Att regera med diktat och använda utredningsväsendet i propagandistiskt syfte hade varit uteslutet. Att fly landet och istället försöka lura i omvärlden att svenska väljare hade röstat för att landet skulle återvända till 70-talets självbedrägliga världsuppfattning, där ”det svenska” ansågs vara hyllat och efterfrågat i hela världen eftersom det var ”socialdemokratiskt”, det hade varit en omöjlighet.

Men i linje med svartbyggets logik var Löfven tvungen att fortsätta som han börjat. Det var bara en fråga om när verkligheten skulle hinna upp honom. Nu gjorde den det i form av en ödesdiger fadäs med sommarstugan.

Rätteligen ska det dock sägas att det politiska fusket har varit uppenbarat allt sedan riksdagens öppnande, ty alla visste att Löfven inte skulle få någon majoritet för sin politik om han fortsatte samarbeta med Vänsterpartiet. Men det är först i och med att S-ledaren har hamnat i kläm i en vardaglig fråga – vem ska få spika på sommarstugan? – som hans dilemma förvandlats till en fråga om hyckleri.

Och därmed ändras också bilden av Stefan Löfven som statsminister, S-ledare och – dessvärre – som människa:

Vem är det som sitter i ett hörn och gnäller?

I flera avseenden är riksdagens tillkännagivanden av den arten att Stefan Löfven skyndsamt borde ta dem på allvar. Det senaste, som handlar om att backa från utredningen om ett stopp för vinster i välfärden, är inte minst viktigt för hela skol- och omsorgssektorn.

Regeringen har på direktiv från Vänsterpartiet bestämt sig för att genomföra en statlig utredning vars utgångspunkt är att privata välfärdsföretag ska bort. Allianspartierna vill att utredningen istället ska fokusera på kvalitetskrav som kan ställas på all välfärd oavsett driftsform. Kommuner såväl som företag ska veta att de inte kan komma undan sanktioner om de missköter sig.

Det är här som Stefan Löfvens har ett val: Vad hindrar honom från att gå de få metrarna över till Helgeandsholmen och komma överens om en sådan utredning, istället för att hela tiden välja att gå långa omvägar förbi riksdagen?

Gissningsvis är det väl som med sommarstugan, att när väl fusket är ett faktum är det så svårt att backa.

Men förr eller senare går det inte längre, och då blir rivning enda lösningen. Om inte Löfven lämnar sitt hörn och slutar att gnälla.