Dags att måla om Sverigebilden
På falurodfarg.com går det att läsa historien om ”den röda stugan”. Det fascinerande med sättet som den berättas på är att det både bevarar och klär av en gammal myt om vårt agrara förflutna som svenskhetens essens. Det är naturligtvis inte huvudsyftet med texten, men det gör den inte sämre för det. Tvärtom är det viljan att omformulera och ompaketera en gammal produkt för en ny tid med nya behov som gör den så intressant. Det som en gång var en vara för en ytterst liten och exklusiv skara är i dag ett lågprisalternativ. Dessutom:
”… det finns inget annat land där färgen på ett hus knyter samman befolkningen så som den röda färgen binder ihop Sverige och svenskarna.”
Det finns ingen anledning att vara överdrivet kritisk till anspråket att vilja färgsätta svenskheten på detta sätt – även om nog en och annan skulle säga att gult och blått trots allt konkurrerar om det uppdraget i dag. Men om vi för sakens skull accepterar anspråket, är det viktigt att minnas, vilket också företaget påminner om, att rödfärgen som nationalfärg är ett sentida påfund som blev vanlig först i en tid då Sverige i allt väsentligt var ett land på dekis.
Det är svårt att se något lika ihåligt som den storsvenska nationalismen vid slutet av 1800-talet. Som ekonomhistorikern Erik Bengtsson vid Lunds universitet bland annat visar i sin essä ”The Swedish Sonderweg in question: Democratization and inequality in comparative perspective” (Past and Present 2018) var Sverige vid den här tiden Europas minst demokratiskt utvecklade land. Ett land som drygt en miljon valde att lämna för att skaffa sig bättre levnadsförutsättningar och – ej att förglömma – större inflytande över sitt eget öde. Samtidigt skildrade nationalromantiken den svenska landsbygd som så många valde att lämna som en idyll. Storsvenskheten drömde om fornstora dagar, hyllade Gustav II Adolf och Karl XII och gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att att landet bara var en obetydlig randstat i Europas kallaste ytterkant. Den fredliga unionsupplösningen med Norge kändes som ett svek.
Den röda stugan restes först i dessa sammanhang, som en sansad om än begränsad reaktion på de sociala utmaningarna. Egnahemsrörelsen syftade till att ge fler en dräglig bostad men också till att vara ett motmedel mot landsflykten.
Det är här som rödfärgen blir nationalfärg. Det ligger i sakens natur att den gjorde sig bra med den frodiga grönskan som bakgrund, men det var i de röda fanorna som den bäst återspeglade de politiska förändringar som omskapade de många egna hemmen till ett folkhem. En konservativ idé som bland annat dåtidens socialdemokratiska ”landsfader” Per Albin Hansson valde att måla om för att den bättre skulle passa in i socialdemokratins samhällsbygge.
Numera saknar Socialdemokraterna den kraft som en gång kunde styra samhällsutvecklingen genom omvälvande politiska reformer. Dessvärre finns det inget trovärdigt alternativ efter Alliansregeringen av modell 2006 som kan fatta penseln i en tid då Sverige är i stort behov av både renovering och ommålning.
Det hade naturligtvis varit lätt att räkna upp blått, brunt och grönt – och en släng rosa – och hävda att alla dessa nyanser representerar den mångfald som förekommer i politiska debatten. Fördelen med en sådan utgångspunkt är dock inte förekomsten av de många färgerna i sig, utan snarare att det gör mångfaldens dilemma synligt: Det går helt enkelt inte längre att tala om att en kulör berättar hela historien om Sverige.
Det är dags att måla om Sverige.
De alternativ som står till buds är antingen alla regnbågens – eller grått. Ett ganska så enkelt val.
