Broschyrsverige i sitt esse
Tillsammans med Vänsterpartiet åsidosatte regeringen 120 miljoner kronor i sin vårändringsbudget i hopp om att komma tillrätta med sexuella trakasserier som metoo-rörelsen vittnade om. SVT Nyheter kunde i veckan visa att bara hälften av de 60 miljoner kronor, som myndigheterna fått i uppdrag att förvalta på egen hand, kommit till användning till utbildningar, konferenser och broschyrer. Resterande pengar kommer att betalas tillbaka till statskassan.
Det är i tider när den stora massan springer åt ett och samma håll som det är särskilt viktigt för samhällsbärande institutioner att hålla huvudet kallt. Tidningsjättarna gjorde ett liknande misstag när de utan någon som helst eftertanke rusade efter metoo-rörelsens alla krav, detta på bekostnad av de etiska och publicistiska principer gällande namnpubliceringar. Något som de kommit att få äta upp i efterhand. Inom politiken tar det sig i uttryck genom snabba beslut som varken är långsiktiga eller särskilt genomtänkta. Att framstå som handlingskraftig tycks vara viktigare än att ha en god analys av själva sakfrågan för att därmed kunna sätta in rätt åtgärder.
Metoo-pengarna är dessvärre inte en engångsföreteelse, utan är snarare något symtomatiskt för ”Broschyrsverige”. Den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher (1979-1990) sade vid ett tillfälle att problemet med socialism är att man så småningom tar slut på andras pengar. Och mycket riktigt är det så. Politiker av alla kulörer bör i högre utsträckning vara försiktiga med hur de hanterar skattemedel - oavsett hur gott ändamålet är. Ofta brukar diskussionen stanna vid slöseri av skattemedel, det vill säga att våra gemensamma pengar går till sådant som inte är, och inte bör, falla inom ramen för statens kärnuppgifter. Gott så. Men parallellt med detta behövs också en diskussion om hur skattepengar kan användas på bästa möjliga sätt. I dagsläget är det främst ett sätt för politiker att kunna säga: titta, vi gör något åt problemen.
Men samhällsproblem har för vana att vara betydligt mer komplexa än så och det är just därför som ett långsiktigt perspektiv i politiken är att föredra framför snabba, impulsiva beslut. Polisen vittnar om att anmälningar om sexuella övergrepp läggs på hög. Med den bakgrunden kan man fråga sig om inte dessa metoo-miljoner hade gjort större nytta hos polisen än hos de myndigheter som bland annat satsat på att vara närvarande vid en dataspelsfestival.
Skattemedel är inte oändliga. Skeva prioriteringar riskerar inte bara att göra slut på pengarna. Det finns även en risk för att medborgarnas förtroende för det gemensamma minskar, eller till och med tar slut.
